Max Hjelm: När stormakterna tar för sig tänker jag på Olof Palme

I en tid av stormaktsspel och nya gränsdragningar

Internationella relationer präglas alltmer av stormakternas ökade inflytande och ambitioner att rita om världskartan efter eget gottfinnande. Kinas president Xi Jinping försöker nu förändra USA:s hållning gentemot Taiwan – från att inte aktivt stödja taiwanesisk självständighet till att direkt motsätta sig den. Förhoppningen från kinesiskt håll är att kunna förhandla fram en sådan förändring med Donald Trump, vars affärsmannainstinkter tros kunna öppna för nya överenskommelser.

Parallellt presenterade Trump nyligen en ”fredsplan” för Gaza tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, en plan som notabelt saknar krav på en självständig palestinsk stat. Detta från samme Trump som tidigare öppet spekulerat om möjligheten att annektera allt från Kanada till Grönland. Samtidigt fortsätter Vladimir Putin sin invasion av Ukraina utan att visa tecken på reträtt.

Många säkerhetspolitiska experter talar nu om en återgång till en multipolär värld eller ett ”kallt krig 2.0” – termer som belyser hur stormakter betraktar världskartan som en buffé där de kan plocka fritt. För europeiska stater blir det alltmer uppenbart att USA:s traditionella roll som garant för europeisk säkerhet inte längre kan tas för given.

Mot denna bakgrund bör man se Ungerns premiärminister Viktor Orbáns reaktion när Ukraina nyligen anklagade landet för att ha flugit drönare över ukrainskt territorium. Orbáns svar var föraktfullt: ”Säg att de faktiskt flög några meter där, än sen? Ukraina är inte ett oberoende land. Ukraina är inte ett suveränt land.”

Detta självdestruktiva synsätt antyder att Orbán dragit slutsatsen att det är bättre att alliera sig med en stormakt i dagens geopolitiska landskap, och valt Ryssland. En naiv strategi, eftersom Putins ambitioner knappast stannar vid Ukraina. Rysslands president sörjer hela den förlorade sovjetiska inflytelsesfären. Ironiskt nog var Orbán själv en gång i tiden delaktig i att frigöra Ungern från samma förtryck han nu tycks acceptera.

Redan 1970 talade Olof Palme om nödvändigheten av solidaritet mellan små nationer. På SSU:s kongress betonade han att små länders reaktioner mot invasionen i Tjeckoslovakien eller kriget i Indokina var uttryck för en grundläggande princip – att små nationer har rätt att överleva i en värld dominerad av supermakter. Palme varnade: ”Skulle vi anse att vår litenhet dömer oss till tystnad, skulle vi liksom tyst godkänna att små nationer är dömda till tystnad och totalt beroende av supermakterna.”

Denna insikt har inte alltid varit enkel att omsätta i praktiken. Under 1980-talet kunde en socialdemokratisk utrikesminister hävda att ”Estland är inte ockuperat” – ett exempel på hur realpolitik ibland får principer att vika.

Men dagens geopolitiska verklighet understryker vikten av att hålla fast vid grundläggande principer: kravet på palestinskt självstyre, stöd för Taiwans position och motstånd mot Rysslands aggression mot Ukraina. Samtidigt räcker inte fördömanden och solidaritetsuttalanden särskilt långt, framför allt när FN förblir handlingsförlamat av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet – samma stormakter som utmanar den internationella ordningen.

Den europeiska unionen representerar ett konstruktivt svar på denna problematik. EU byggdes delvis på principen att stärka mindre staters roll i världspolitiken och minska deras beroende av stormakterna. De omfattande sanktionerna mot Ryssland och det betydande stödet till Ukraina är konkreta exempel på denna politik. Sverige har hittills bidragit med över 100 miljarder kronor till Ukraina, och nyligen presenterade regeringen ytterligare ett hjälppaket på 1,1 miljarder.

När mindre stater som Sverige står upp för andra små nationers självständighet i praktisk handling, försvarar vi i förlängningen även vår egen suveränitet. Xi, Trump och Putin har alla visat sig vara motståndare till mindre staters självständighet, medan Orbán tycks ha missförstått läget fundamentalt.

Det står alltmer klart att ingen kommer att ge oss oberoende från stormakterna – det måste vi säkra själva. Om vi inte aktivt arbetar för att bevara vår självständighet, är risken överhängande att stormakterna fortsätter att utöka sina maktsfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet.