Max Hjelm: SVT får mig att älska Jan Emanuel

I den svenska offentligheten har samtalet om manlighet tagit nya, ibland oroväckande vändningar. Internet har blivit en arena för extrema råd riktade mot unga män, där det så kallade ”looksmaxxing”-fenomenet uppmanar till drastiska metoder för att förbättra utseendet. En av subkulturens senaste profiler, King Clavicular, går så långt som att förespråka ansiktstrauma med hammare för att uppnå mer maskulina drag och amfetaminanvändning för viktminskning.

Denna digitala manosfär, som den kallas, kännetecknas av självutnämnda manliga experter som tjänar pengar på att övertala unga män att de är otillräckliga. Budskapet är ensidigt: endast rikedom, aggressivitet, dominans och en muskulös fysik ger manligt värde.

Playboyskribenten Magdalene Taylor har uppmärksammat hur denna moderna machokultur skiljer sig från tidigare tiders. Hon noterar att dagens manosfär inte ens verkar handla om njutning eller gemenskap – det har reducerats till en meningslös tävling utan verkliga belöningar.

Med dessa trender i åtanke var mina förväntningar lågt ställda när SVT:s serie ”Shaolin Heroes” lanserades. Formatet, där sju kända män tränar kampsport i ett Shaolintempel, verkade vid första anblick förstärka samma föråldrade mansideal. Vissa inslag bekräftade misstankarna – deltagarna utsätts för fysiska prövningar som att härda underarmar tills de blir blå och stå i planka över eld med takplattor på ryggen.

Men serien visar sig överraskande bli något helt annat. Jan Emanuel – opinionsbildaren känd för stora bilar, muskler och kaxig debattstil – framträder i ett nytt ljus när han öppnar upp om sina inre demoner. Han beskriver hur hans hjärna konstant säger att han är ful och misslyckad, trots yttre framgångar. Hans kamp med diagnoser och svårigheter att känna glädje, även när livet objektivt sett är bra, blir seriens mest sårbara stunder.

Särskilt gripande är det när Jan Emanuel brottas med shaolin-mästarens uppmaning att inte alltid försöka vara stark. Hans förvirring inför tanken att visa svaghet blottlägger något väsentligt i den moderna mansrollen.

Som DN:s Kristoffer Ahlström korrekt påpekat kan man knappast förvänta sig djupgående karaktärsförändringar under de tolv dagar som kändisarna tillbringar i templet. Men programmet lyckas ändå framkalla något värdefullt: reflektion och sårbarhet.

Liknande öppenhet visas av skådespelaren Matias Varela som reflekterar över sin empatiska förmåga, och extremskidåkaren Jon Olsson som ifrågasätter sin jakt på rikedom och lyxkonsumtion.

I stark kontrast till manosfärens tävlingsinriktade budskap förmedlar shaolin-mästarna en annan filosofi – de tillrättavisar deltagare som försöker tävla mot varandra istället för att fokusera på sin egen utveckling.

Men trots programmets förtjänster finns en begränsning som speglar mycket av dagens kultur. Från ”looksmaxxing” till terapisamhället och självhjälpsindustrin fastnar vi i samma mönster: allt handlar om individuell utveckling, om att börja och sluta med oss själva.

Samtidigt visar decennier av lyckoforskning entydigt att mänsklig lycka kommer från något annat – sociala relationer, gemenskap och att ge kärlek till andra. Nya siffror från SOM-institutet visar en oroväckande trend där andelen svenskar, särskilt unga, som umgås regelbundet med vänner har minskat med över tio procentenheter de senaste decennierna. Medlemskap i idrotts- och friluftsföreningar har nästan halverats över fyrtio år, och mer än var tionde ung man under trettio rapporterar problem med ensamhet.

Fysiska utmaningar i koreanska tempel har sitt värde, liksom personlig utveckling. Men kanske är det dags för en annan approach – att vända blicken utåt istället för inåt. Ett slags ”umgängesmaxxing” som motvikt till den individualistiska självförbättringskultur som dominerar vårt samtal om manlighet och välmående.