Max Hjelm: Vi måste inte ha barnfängelser, stängda gränser och slopade klimatmål – politik är att vilja

Regeringens klimatpolitik möter kritik: ”Fatalismens politik”

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) meddelade nyligen att Sverige bör överge det klimatpolitiska målet om minskade utsläpp från transportsektorn. Ett uttalande som välkomnades av Peter Wennblad, biträdande chef på Svenska Dagbladets ledarsida, som sedan länge har argumenterat för att klimatmålen endast är ”utopier” som politiker låtsas tro är uppnåeliga.

Redan för fem år sedan menade Wennblad att partierna borde ge upp klimatmålen och framhöll att ”det är inte realistiskt att ett land där det kan ta ett decennium att få ställa upp ett enda vindkraftverk nu ska ställa om hela samhället på två decennier.”

Kritiker menar dock att denna analys öppnar för två alternativa slutsatser: antingen att målen bör överges eller att strukturella förändringar är nödvändiga för att nå dem. Exemplet med vindkraften lyfts fram – om tillståndsprocesserna förkortas, incitamenten ökas och byråkratin förenklas skulle projekten kunna genomföras snabbare. I stället har politisk osäkerhet kring energifrågan under denna mandatperiod lett till att investeringar i vindkraft nästan helt avstannat.

”Klart att klimatmålen blir svårare att nå om man inte försöker!” påpekar kritikerna och jämför med coronapandemin, där krisinsikten ledde till snabba och omfattande åtgärder. Vaccin utvecklades på mindre än ett år genom stora och skyndsamma satsningar.

Klimatförändringarna beskrivs som en liknande kris, om än över längre tid. De som motsätter sig ambitiösa klimatmål bör, enligt kritikerna, vara öppna med att de inte anser att kostnaden är värd att bära just nu, snarare än att hävda att det saknas realistiska alternativ.

Denna typ av retorik, där politiker och debattörer framställer sina beslut som ofrånkomliga nödvändigheter, återfinns även i andra politikområden. Kritiker pekar på argument som att Sverige ”måste” ha minimal invandring eller att det ”inte finns någon annan utväg” än att låsa in mycket unga lagöverträdare på grund av kriminaliteten.

Detta beskrivs som ”fatalismens politik” – en strategi där förespråkarna krymper det politiska handlingsutrymmet till att endast handla om nöd och tvång, särskilt i frågor där de vill undvika att motivera sina egentliga ståndpunkter.

”Man får ha åsikten att barnfängelser är bra, att gränsen ska vara stängd och att klimatmålen inte ska uppnås. Men man bör vara ärlig med att det är ett aktivt val man gör och att andra avvägningar är möjliga,” lyder kritiken.

Denna politiska fatalism kan också ha konsekvenser för demokratin. Undersökningar visar att fyra av tio ungdomar inte tror att politiker kan lösa Sveriges problem, och att ett växande antal medborgare misstror demokratin som system. Kritiker frågar sig om detta är förvånande när vissa politiska aktörer aktivt försöker framställa politiken som maktlös.

Debatten om klimatmålen blir därmed en del av ett större mönster där avgörande politiska frågor framställs som icke-valbara eller som omöjliga att påverka, i stället för som aktiva prioriteringar där olika värderingar och intressen spelar roll för besluten.

Regeringens ställningstagande i klimatfrågan ses av kritiker som ett exempel på hur politiska beslut klädda i realism egentligen kan dölja värdebaserade prioriteringar och intressekonflikter som borde öppet diskuteras i den demokratiska debatten.