Oscar Jonsson: Trumps hot mot Grönland är livsfarligt för Sverige

Under veckan då den årliga Rikskonferensen i Sälen arrangeras av Folk och Försvar har den säkerhetspolitiska situationen i världen blivit alltmer oroväckande. USA har nyligen genomfört militära operationer mot Venezuela och beslagtagit ryskflaggade fartyg, samtidigt som Iran skakas av protester. Amerikanska militära styrkor förflyttar sig mot Mellanöstern. På hemmaplan varnade Säkerhetspolisen den 9 januari för att ryska sabotageförsök i allt större utsträckning riktas mot Sverige.

Mest alarmerande för svensk säkerhetspolitik är dock Donald Trumps uttalade ambitioner gällande Grönland. Den amerikanske presidenten har hävdat att han ska ta kontroll över Grönland på ”ett eller annat sätt”, vilket skapat starka reaktioner internationellt. Detta scenario bedöms vara allvarligare än ett eventuellt amerikanskt utträde ur Nato. En amerikansk invasion av Grönland skulle kunna resultera i en direkt konfrontation mellan europeiska och amerikanska styrkor.

Visserligen är det känt att Trump ofta använder sig av en förhandlingsstrategi där han börjar med extrema krav för att sedan nöja sig med mindre eftergifter. Ledamöter i den amerikanska kongressen, inklusive från Trumps eget parti, har protesterat och hävdat att en sådan handling skulle strida mot den amerikanska konstitutionen. Det har också rapporterats att amerikanska militära ledare skulle kunna vägra att lyda order. Trots detta är det svårt att med säkerhet veta om Trump verkligen skulle genomföra sitt hot.

Om USA skulle invadera Grönland skulle det inte bara innebära en direkt konflikt med USA utan också underminera hela den svenska säkerhetspolitiken. Den amerikanska militära närvaron i Europa är idag avgörande för att hantera ett potentiellt storskaligt krig med Ryssland.

USA:s militära roll i Europa kan liknas vid ett nätverk där amerikanska resurser fungerar som själva knutpunkten som alla andra länders bidrag ansluter till. Utan denna knutpunkt saknas de grundläggande förutsättningarna som håller allt samman. I praktiken handlar det om förmågan att leda större militära operationer, hantera logistik, samt tillhandahålla underrättelser och ammunition.

Trots tydliga varningssignaler sedan Trumps första presidentperiod har Europa fortfarande inte utvecklat en militär förmåga som skulle kunna kompensera för ett amerikanskt tillbakadragande från Nato. Nato förblir därmed ”Plan A” för europeisk säkerhet.

En möjlig ”Plan B” skulle kunna vara att stärka den gemensamma europeiska försvarsförmågan. EU-kommissionären för försvar och rymd, Andrius Kubilius, har föreslagit att unionen bör överväga att bygga upp en gemensam militär styrka på 100 000 personer. Kubilius argumenterar att precis som USA:s försvarsmakt är starkare som en enhet än vad 50 separata delstatsstyrkor skulle vara, skulle en gemensam europeisk försvarsmakt vara effektivare än 27 separata nationella försvar.

Det finns dock två avgörande problem med denna ”Plan B”. För det första skulle det kräva omfattande institutionella reformer inom EU med ökad överstatlighet och majoritetsbeslut i utrikespolitiska frågor – något som många EU-länder för närvarande motsätter sig. För det andra står flera viktiga europeiska länder inför möjligheten att populistpartier tar makten. Nigel Farage leder opinionen i Storbritannien, Marine Le Pens Nationell Samling i Frankrike, och AfD i Tyskland.

Därför måste Sverige även överväga en ”Plan C” som bygger på fördjupat samarbete med de nordiska och baltiska länderna samt Polen. Denna region präglas av politisk stabilitet, en gemensam hotbild, höga försvarsutgifter och starkt stöd till Ukraina.

Sverige behöver integrera sitt försvar djupare med dessa länder och utveckla gemensamma militära förmågor. Detta betyder inte att vi överger Nato, som fortfarande utgör kärnan i avskräckningen mot Ryssland. Det betyder inte heller att vi ska avstå från att stärka EU:s gemensamma försvarsförmåga. Men Sverige måste fördjupa försvarssamarbetet med sina stabila grannländer – och göra det i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver.