Replik: DN:s skribenter tar sig själva på alldeles för stort allvar

Kulturläsning som prestigeprojekt – en debatt som berör mer än böcker

För några år sedan ägnade DN Kultur en helgbilaga åt det faktum att studenter vid Handelshögskolan i Stockholm, ett av Sveriges mest prestigefyllda lärosäten, läser böcker. Nyheten, som uppenbarligen ansågs tillräckligt anmärkningsvärd för att motivera omfattande redaktionell uppmärksamhet, väckte reaktioner inom den svenska kulturdebatten.

I en artikel i tidningen Arbetet riktade jag kritik mot det jag uppfattade som en märklig nyhetsvärdering. Med humoristiska undertoner ifrågasatte jag hur denna läsning kunde bli ett prestigeprojekt värt att uppmärksamma, särskilt i en tid då kulturbudgetar minskar och tillgången till kultur blir alltmer ojämlik.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. DN Kulturs skribent Vesna Prekopic anklagade mig för att hysa ett ”deterministiskt människoförakt” och undrade om min text verkligen var skämtsam eller om den – vilket uppenbarligen var värre – var ett uttryck för ”klasskamp”. I en nyligen publicerad text minns DN:s ledarskribent Max Hjelm mig som ”ilsken” och ser min reaktion som ett exempel på den aggressivitet han möter när han ”närmar sig böckernas värld”.

Mitt i denna debatt står egentligen något helt annat: frågan om hur vi värdesätter kultur och bildning i samhället. Min kritik handlade i grunden om att vardaglig läsning och bildning är viktiga, och att det krävs genomtänkta insatser för att bevara dem – inte ytliga hyllningar till elitskolor vars studenter råkar bläddra i en bok.

Det är möjligt att min text, med sina humoristiska ambitioner, missförstods. Kanske var jag en otillräcklig humorist, eller så var DN:s skribenter alltför högstämda i sin läsning. Sannolikt finns det sanning i båda förklaringarna.

Nu upprepar sig historien med Victor Johansson i SvD Perfect Guide, som med ironisk ton kallade läsande män för ”slampor”. Hans skämt har förvandlats till en måltavla under hela Bokmässan, och återigen skapas en konstgjord uppdelning mellan ”vi” som tycker att läsning är bra och ett påhittat ”dem” som inte gör det. Läskrisen, ett reellt samhällsproblem, reduceras till en fråga om hur man får ragga på stan.

Självklart kan och bör vi uppmuntra människor att läsa. Samtidigt bör vi respektera att människor är komplexa varelser med olika intressen och uttryckssätt, vare sig de befinner sig på tunnelbanan eller på uteserveringar.

Det anmärkningsvärda i DN-skribenternas reaktioner är dock något annat. Jag har skrivit texter där jag kritiserat liberaler för att ursäkta fascism och för att stödja lobbyistpartier som underminerar den svenska skolan. Inget av detta har väckt samma ilska som när jag vågade ifrågasätta hur unik och betydelsefull deras läsning är.

I en tid då Sverige står inför stora utmaningar – från utbildningskriser till demokratiska hot – väljer vissa liberala debattörer att försvara sin självbild som intellektuella och belästa. Det är begripligt att de hellre vill framhäva sin bokläsning än att konfrontera svåra samhällsfrågor. Men att upprätthålla denna självbild är knappast ett kollektivt ansvar för kulturdebattens övriga deltagare.

Det är symptomatiskt för en kulturell elit som känner sig hotad att den reagerar så starkt på skämtsamma provokationer. I grund och botten handlar detta mindre om böcker och läsning, och mer om identitet, status och en rädsla för att förlora kulturellt kapital i en föränderlig värld.