Richard Swartz: Fler likkistor med amerikaner i kan tvinga Trump att avsluta kriget

I ett Europa präglat av osäkerhet börjar krigets logik på nytt göra sig påmind. Den ryske 1800-talsteoretikern Carl von Clausewitz beskrev träffande kriget som ”osäkerhetens domän” – en insikt som visar sig lika relevant idag när Vladimir Putin och Donald Trump konfronteras med krigets oberäkneliga natur.

Putins invasion av Ukraina var ursprungligen tänkt att följa samma mönster som Sovjets intåg i Tjeckoslovakien 1968: en snabb kupp, en omedelbar maktövertagande och minimal konflikt. Planen var enkel – ta över flygplatsen, köra stridsvagnar till Kievs centrum, tillfångata landets ledare och avsluta operationen inom några dagar. Det som Putin kallade en ”särskild militär operation” närmar sig nu istället sitt femte år, och kriget utvecklar sig till en utdragen konflikt i paritet med andra världskriget.

Trumps intervention i Venezuela kan vid första anblick framstå som mer framgångsrik, men försöket att applicera samma strategi mot Iran visar på begränsningarna i den amerikanska modellen. Iran representerar en annan typ av motståndare – en etablerad och stabil diktatur byggd på dogmatisk övertygelse och ett systematiskt förtryck som effektivt hindrar intern opposition. Paradoxalt nog tycks luftangrepp mot regimen i Teheran snarare stärka den nationella sammanhållningen.

I västvärlden har kriget som politiskt verktyg förlorat sin legitimitet. Detta speglar en civilisatorisk utveckling, men också en förändrad global maktbalans där demokratiska nationalstater inte längre behärskar krigskonsten som en förlängning av diplomatiska ansträngningar. Trots materiell överlägsenhet misslyckas väst med att utnyttja sin militära kapacitet effektivt, delvis för att humanitära och ekonomiska hänsyn väger tungt.

För USA blir krigets ekonomiska och mänskliga kostnader snabbt en politisk belastning. Några flaggdraperade kistor och stigande bensinpriser kan tvinga Trump att avbryta operationer innan de nått sina strategiska mål. Det finns en avgörande skillnad i motivation: för regimen i Teheran handlar det om överlevnad, för USA om geopolitiska intressen.

Medan Vita huset oroar sig över opinionssiffror har Teheran sin existens på spel. Detta skapar ett asymmetriskt förhållande där 18 amerikanska dödsfall kan påverka hela krigföringen, medan Iran fortsätter trots att stora delar av dess ledarskap eliminerats. Varje försök till kompromiss med en sådan motståndare framstår som illusorisk – på sin höjd en taktisk paus i Irans långsiktiga planer mot Israel.

Putin har hamnat i en liknande fälla. Hans ”kupp” har förvandlats till ett utdraget markkrig med ”stövlar på marken” och utan tydligt slut. Han står nu med ryggen mot väggen, kämpande för sin politiska överlevnad. Hans bristfälligt utrustade och omotiverade militär har, trots enorma förluster, inte kommit i närheten av den slutseger han föresatt sig.

Den som inleder en kupp blir krigets fånge. Utan seger finns ingen väg tillbaka, särskilt inte för Putin som i sin diktatur inte kan avsättas på demokratisk väg för att sedan pensioneras med memoarskrivande.

Är det verkligen detta försvagade Ryssland, som knappt klarar av Ukraina, som Europa fruktar och rustar sig mot? På papperet är Europa överlägset i allt – materiel, manskap, kunskap och militär kvalitet. Men det bortses från de två världskrigen, denna historiens katastrof som förvandlade kontinenten till en ”fredsskadad” välfärdsstat som medborgarna uppskattar men kanske inte längre är beredda att dö för.

Europas kollektiva trauma gör krigstillståndet i Ukraina djupt oroande men samtidigt otänkbart på hemmaplan. Vi kan knappt föreställa oss krig i Stockholm, Berlin eller Paris. Det uttalas sällan öppet, men vår rädsla handlar kanske mindre om Ryssland och mer om osäkerhet kring vår egen försvarsvilja – en misstanke som tagit nästan ett sekel att etablera sig i det europeiska medvetandet.

Herakleitos menade att ”krig är alltings fader.” För dagens européer framstår det snarare som ett styv- eller hittebarn – något vi distanserat oss från men som nu återvänder till vår kontinent.