Susanne Nyström: Därför är skandalen i Norge värre än stormarna i de andra kungahusen

Kungliga krisen i Norge når nya höjder

I en uppmärksammad genomgång av den norska kungafamiljens senaste utmaningar konstaterades att 2025 varit ett exceptionellt tungt år för monarkin. Prinsessan Märtha Louise och hennes man hade publicerat en dokumentär som väckte uppseende, medan kronprinsessan Mette-Marits kroniska lungsjukdom hade förvärrats till den grad att en lungtransplantation framstod som allt mer sannolik. Därtill stod hennes son Marius Borg Høiby åtalad för allvarliga brott, inklusive våldtäktsanklagelser och dödshot.

Med blicken riktad mot 2026 förväntade sig många att rättegången mot den så kallade ”bonusprinsen” skulle bli årets stora kungliga kris. Marius har figurerat i norsk press sedan han greps 2024, och hans ärende har utvecklats till något av en följetong i norska medier.

Vad ingen kunde förutse var att en ännu allvarligare skandal skulle överskugga ”Mariushistorien”. Strax innan rättegången mot Marius skulle inledas avslöjades att kronprinsessan Mette-Marit haft betydligt närmare kontakter med den dömde sexförbrytaren Jeffrey Epstein än vad hon tidigare medgett.

Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Flera organisationer har pausat sina samarbeten med kronprinsessan. Opinionsmätningar visar att stödet för monarkin sjunker, liksom förtroendet för Mette-Marit som framtida drottning. Flera experter menar nu att krisen är så allvarlig att den kan leda till att det norska kungahuset på sikt förlorar sin ställning.

Denna storm i det norska kungahuset saknar motstycke i modern skandinavisk historia. Det som gör situationen särskilt komplicerad är att den skiljer sig markant från hur andra europeiska kungahus hanterat liknande skandaler under 2000-talet.

I Storbritannien och Spanien löstes kungliga kriser genom att frånta de inblandade – som prins Andrew och kung Juan Carlos – deras titlar, officiella uppdrag, kungliga medlemskap och apanage. Denna strategi skapade ett tydligt avstånd mellan monarkin som institution och de skandalomsusade individerna. Kungahusets kärna – monark och tronföljare – kunde därmed distanseras från kontroverserna.

Men i Norge är denna lösning inte möjlig. Mette-Marit kan inte förlora sin kronprinsessitel eller sitt apanage så länge hon förblir gift med kronprins Haakon. Kronprinsen själv skulle knappast vara villig att avstå sin plats i tronföljden till förmån för sin dotter, arvprinsessan Ingrid Alexandra, som endast är 22 år. Det vore ett orimligt stort ansvar att lägga på hennes unga axlar.

Vad gäller Marius Borg Høiby, som aldrig haft någon officiell kunglig titel eller position, skulle ett ytterligare distanserande kräva att hans mor, styvfar och syskon avbröt all personlig kontakt med honom – ett krav som ur ett mänskligt perspektiv framstår som orealistiskt och brutalt.

I praktiken återstår endast ett sätt att separera kungahuset från skandalerna: en skilsmässa mellan Mette-Marit och Haakon. Detta ställer den norska kungafamiljen inför ett svårt dilemma, särskilt med tanke på det valspråk som de tre senaste kungarna burit: ”Allt för Norge”. Vad innebär denna devis i ett så kritiskt läge som detta?

Frågan som nu ekar i norska samhällsdebatter är hur långt kungafamiljen är beredd att gå för att skydda institutionen, och om den nuvarande situationen i praktiken kan vara början på slutet för det norska kungahuset som vi känner det.

Till skillnad från tidigare kungliga kriser i Europa har Norge hamnat i en situation där de traditionella lösningarna inte är tillgängliga, vilket gör den aktuella krisen exceptionell även i ett bredare europeiskt perspektiv.