Susanne Nyström: De utskällda hyrkonsulterna kan visst rädda äldreomsorgen

I kommunernas kamp mot den ansträngda ekonomin har en oväntad lösning börjat ta allt större plats – konsultbolag som anlitas för att identifiera besparingsmöjligheter inom äldreomsorgen. En granskning från tidningen Kommunalarbetaren visar att många kommuner nu betalar miljonbelopp för att få råd om hur de kan skära ner på kostnader i en redan hårt pressad sektor.

Konsulternas rekommendationer följer ofta ett förutsägbart mönster: reducera personalstyrkan, minimera vikarieintaget och ersätt varm mat med kyld mat till de äldre. Åtgärderna framstår som direkta vägar till försämrad arbetsmiljö för personalen och sänkt kvalitet för brukarna.

Det ironiska i situationen blir särskilt tydlig mot bakgrund av att tre tunga myndigheter så sent som förra året varnade för ohållbara arbetsvillkor inom hemtjänsten. Personalen rapporterar återkommande om hög stressnivå och utmattning. Coronakommissionen pekade dessutom på allvarliga strukturella brister som enligt deras bedömning endast kan åtgärdas genom omfattande satsningar på ökad bemanning och förbättrad medicinsk kompetens.

När konsulter, som ofta saknar direktkontakt med den operativa personalen, talar om ”luft” i scheman eller föreslår att ”75 procent av arbetsstyrkan ska hantera 125 procent av dagens vårdtyngd” är det lätt att reagera med frustration. För den som arbetar i verksamheten är det uppenbart att en sådan ekvation inte går ihop.

Men kritiken behöver nyanseras. Kommunernas anlitande av konsulter bottnar sällan i girighet utan i en genuint ansträngd ekonomisk situation som de lokala förvaltningarna inte alltid har kompetens att lösa på egen hand. Som en lokalpolitiker uttrycker det i granskningen: verkligheten är ”fruktansvärt tuff” och kommunen tvingas ibland göra saker den egentligen inte vill göra.

Grundproblemet är att budgeten ofta får diktera villkoren för kvaliteten i äldreomsorgen, snarare än tvärtom. Detta trots att många av äldreomsorgens tjänster är lagstadgade med tydliga kvalitetskrav. Det är därför knappast förvånande att nio av tio arbetsgivare inom välfärden upplever en obalans mellan ställda krav och tillgängliga resurser, enligt data från Institutet för stressmedicin.

Kanske skulle konsulternas kompetens göra större nytta om den riktades mot denna fundamentala obalans. En grundlig kartläggning av vad de lagstadgade kraven på äldreomsorgen faktiskt kostar att uppfylla – med bibehållna goda arbetsvillkor för personalen – skulle kunna tydliggöra diskrepansen mellan politiska ambitioner och ekonomisk verklighet.

Om en sådan analys visar på en betydande klyfta mellan teori och praktik, finns egentligen bara två vägar framåt: antingen måste resurserna ökas för att matcha kvalitetskraven, eller så måste kraven justeras ned till en nivå som är realistisk med hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna.

Den nuvarande situationen, där kommuner anlitar dyra konsulter för att pressa ut mer ur redan ansträngda system, löser inte den grundläggande problematiken. Den skjuter bara upp ett oundvikligt vägval och riskerar samtidigt att ytterligare försämra situationen för både personal och brukare.

För kommunerna handlar det i slutändan om en svår balansgång mellan lagstadgade skyldigheter, ekonomisk verklighet och kvaliteten i omsorgen. Utan en ärlig diskussion om resursfördelning och ambitionsnivå kommer ekvationen aldrig att gå ihop, oavsett hur många konsulter som anlitas för att lösa omöjliga ekvationer.

Det mest konstruktiva bidraget från konsultsidan skulle därför kunna vara att tydliggöra denna grundläggande obalans, snarare än att föreslå kortsiktiga nedskärningar som riskerar att underminera hela verksamhetens syfte.