Bidragsreformen kritiseras för missvisande siffror och negativa samhällseffekter

I mitten av september presenterade regeringen en bidragsreform som nu möter omfattande kritik från flera håll. Reformen, som beskrivs som ett av mandatperiodens sämsta förslag, har lett till en debatt som enligt kritiker bygger på missvisande information och felaktiga antaganden.

En central kritikpunkt är att diskussionen kring det så kallade bidragstaket utgår från vilseledande siffror som kommer från statsministern själv. Ulf Kristersson (M) har motiverat reformen med påståendet att ”den som i dag har fem barn och två personer som lever på bidrag får 46 500 kronor skattefritt varje månad”. Statistik från SCB visar dock att denna beskrivning inte motsvarar verkligheten för de flesta familjer som berörs av reformen.

Enligt SCB fanns det förra året endast 940 fembarnsfamiljer där minst en förälder levde på bidrag, och bara omkring fem procent av dessa fick den summa som statsministern refererar till. Kritiker menar att detta visar hur regeringen använder extremfall för att rättfärdiga en reform som kommer att påverka betydligt fler familjer under helt andra omständigheter.

Vidare kritiseras både ministrar och opinionsbildare för att sprida myten om att invandrare ”staplar” bidrag på varandra. Sakkunniga har upprepade gånger förklarat att detta inte är möjligt i det nuvarande systemet. För familjer som tar emot försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag) räknas andra bidrag som inkomst. Det innebär att varje krona som kommer in via exempelvis barnbidrag eller bostadsbidrag resulterar i motsvarande minskning av försörjningsstödet.

En annan aspekt av reformen som väcker oro är kravet att utrikes födda ska kvalificera sig för statliga stöd som barn- och bostadsbidrag. Kritiker varnar för att detta kommer att förskjuta kostnader från staten till kommunerna, eftersom familjer som nekas statliga bidrag istället kommer att söka försörjningsstöd via kommunerna för att uppnå en skälig levnadsnivå.

Detta sker i ett läge där många kommuner redan kämpar med ansträngda ekonomier. Den ekonomiska bördan riskerar därmed att flytta från statlig till kommunal nivå, utan att de underliggande behoven försvinner.

Reformens utformning kan dessutom motverka regeringens uttalade mål att öka arbetskraftsdeltagandet. När familjer förflyttas från statliga bidragssystem till kommunalt försörjningsstöd minskar de ekonomiska incitamenten att arbeta. Detta eftersom försörjningsstödet minskar i takt med att arbetsinkomsten ökar, till skillnad från exempelvis barnbidraget som förblir oförändrat oavsett inkomst.

Kritiker pekar även på erfarenheter från Danmark, som genomförde liknande nedskärningar i bidragssystemen för två decennier sedan. Resultaten där blev försämrade skolresultat, ökad kriminalitet och lägre framtida inkomster för barnen som växte upp under dessa förhållanden.

”Den lilla besparingen här och nu riskerar alltså inte bara att generera högre kostnader framöver, utan även att göra samhället otryggare,” menar kritikerna, som beskriver bidragsreformen som ”kortsiktig, opportunistisk och illa genomtänkt politik.”

Om Tidöpartiernas bidragsreform genomförs i sin nuvarande form frångår Sverige principen att alla barn har rätt till en skälig levnadsnivå, samtidigt som reformen riskerar att öka kriminaliteten, försämra skolresultaten och kraftigt höja kommunernas kostnader för försörjningsstöd.

Kritiker framhåller att dessa konsekvenser står i stark kontrast till hur regeringen har marknadsfört reformen för allmänheten. De menar att detta visar på ett glapp mellan reformens politiska presentation och dess verkliga effekter i praktiken.