Trumps nya utrikespolitik: Värdighet ersatt med maktdemonstrationer
När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för snart ett år sedan förnedrades i Vita huset var det många som konstaterade att en ny världsordning nalkades. Detta ögonblick markerade en tydlig brytpunkt i internationell diplomati, där etablerade normer för statschefers interaktioner plötsligt övergavs.
I denna nya ordning gäller den starkes rätt. Internationella konventioner och avtal behandlas som betydelselösa, och FN möts närmast med förakt, som tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt nyligen uttryckte det. Tillsammans med uttalanden från försvarsminister Pete Hegseth och vicepresident JD Vance har det blivit uppenbart att USA inte längre vill agera garant för europeiska länders självbestämmande.
Helgens attack mot Venezuela och de allt intensivare anspråken på Grönland representerar en ytterligare eskalering av denna logik. USA:s agerande tyder på en djupgående förändring i landets utrikespolitiska doktrin, där maktprojektioner och unilaterala aktioner prioriteras framför internationellt samarbete.
Händelserna i Vita huset den 28 februari 2025 var inte enbart ett bevis på säkerhetspolitiska förändringar. Detta datum har skrivit in sig i historieböckerna eftersom det var då den diplomatiska värdighet som tidigare präglat relationerna mellan västländer försvann. Statschefen för världens ledande demokrati kände uppenbarligen inte längre behov av att upprätthålla en statsmannamässig fasad på den internationella arenan och tillät sig därför att agera som en simpel skolgårdsmobbare.
Det är en väsentlig skillnad mellan hårda förhandlingar som förs i slutna rum – där det under decennier säkerligen förekommit hårda ord som inte tål dagsljus – och när en supermakts president inför öppen ridå förlöjligar och förnedrar ledaren för en demokrati som kämpar mot en fullskalig invasion. När Trump dessutom avfärdade situationen med kommentaren att det ”kommer bli bra tv” signalerade han tydligt att spektakel nu värderas högre än internationell stabilitet.
I samma anda nöjde sig Trump inte med att tillfångata Venezuelas diktator Nicolás Maduro och hans fru under natten mot lördagen. Vita huset publicerade dessutom ett klipp på sitt Tiktok-konto där gripandet, som många folkrättsexperter bedömer strider mot internationell rätt, framställdes som underhållning med musik och snabba bildbyten.
En lika provocerande maktdemonstration kom i helgen från Katie Miller, tidigare Trumpmedarbetare och gift med en av presidentens närmaste män. På plattformen X delade hon en bild på Grönland färglagd med den amerikanska flaggan och den hotfulla kommentaren ”SNART”. Detta territorium, som tillhör Danmark, har länge varit föremål för Trumpadministrationens intresse, men tonen i kommunikationen markerar en ny nivå av öppen territoriell ambition.
Utvecklingen representerar en dramatisk förändring i internationell diplomati. Brott mot folkrätten och direkta territoriella hot behandlas nu som underhållningsinnehåll i sociala medier, vilket understryker den fundamentala förändring som skett i hur USA förhåller sig till internationella relationer.
Denna förändring har långtgående konsekvenser för Europa och övriga världen. När USA, som historiskt varit den främsta försvararen av den liberala världsordningen, överger denna roll uppstår ett maktvakuum som andra aktörer kan utnyttja. För mindre nationer och demokratier som förlitar sig på internationella regelverk för sin säkerhet innebär utvecklingen en allvarlig utmaning.
Samtidigt har dessa aktioner utlöst starka reaktioner internationellt. Latinamerikanska länder har fördömt operationen i Venezuela som ett brott mot suveränitetsprincipen, medan Danmarks regering har kallat kommentarerna om Grönland för ”oacceptabla” och ”djupt oroande”.
Den nya världsordning som växer fram under Trump tycks vara en där diplomatiska normer och internationell rätt får stå tillbaka för maktdemonstrationer, territoriella ambitioner och medieeffekt – en utveckling som kan få långtgående konsekvenser för global stabilitet under kommande år.

12 kommentarer
En farlig väg går USA på. När befolkningar i Ukraina, Venezuela och andra länder nekas självbestämmande, vad blir nästa steg?
Det är väl just den frågan som borde diskuteras mer offentligt. Var leder detta egentligen?
Maktdemonstrationer för att hävda ställning – så har det alltid fungerat. Var är då skillnaden?
Frågan handlar kanske snarare om måttet. Det verkar vara följetong nu.
Det här är verkligen ett oroande steg i USAs utrikespolitik. Hur kan sådana maktdemonstrationer länge leda till stabilitet i världen?
Jag tror inte det leder till stabilitet, snarare motsatsen. Vem stöttar egentligen denna tilltagande aggressivitet?
En förändring med skarp kontur. Kärnan i det moderna samarbetet ligger i respekt och saklighet. Vad händer när det försvinner?
Det påminner om gamla stormaktsdramer där makt var det enda som talade. Lär oss det inget?
Denna utveckling påminner om en återgång till en mer känsloladdad, emotionally driven politik. Håller det över tid?
Kanske inte. Historien tyder på att sådana perioder ofta följs av korrigeringar.
En sådan utveckling är besvärande. När internationella normer sätts ur spel, vad betyder det för övriga aktörer i världen?
Det blir ett tomrum där mycket annat kan falla in. Ingen accepterar gärna ett sådant tomrum.