Susanne Nyström: Ett barn som kramar sin nalle ska inte kastas i fängelse

Den unga drottningen och dockan – historien om ett förlorat barndomsminne

När den blott 15-åriga prinsessan Joséphine av Leuchtenberg anlände till det svenska hovet 1823 representerade hon framtiden för den bernadotteska dynastin. Den norsk-svenska kronprinsens unga brud, uppvuxen i Bayern med rötter i Napoleons Frankrike, steg i land på svensk mark med förväntningar om att snabbt anpassa sig till sin nya roll som blivande regent.

Vad få känner till är den lilla detalj som historieskrivningen bevarat: den unga prinsessan hade med sig sin docka vid ankomsten. Ett enkelt men talande föremål som symboliserade övergången från barn till vuxen som Joséphine tvingades genomgå i rekordfart.

Enligt samtida källor togs dockan snabbt ifrån henne av hovets representanter. Gesten var tydlig – barndomens tid var över och plikterna som kronprinsessa väntade. För den unga flickan som nyligen gift sig med den 24-årige kronprins Oscar, senare Oscar I, markerade detta avslutandet av hennes barndom på ett handgripligt sätt.

Det svenska hovets strikta protokoll lämnade inget utrymme för barnsliga tillhörigheter. Joséphine förväntades omedelbart axla rollen som kronprinsessa med värdighet och mognad som anstod hennes position. Dockan passade inte in i bilden av den framtida drottningen.

Trots detta präglade händelsen bilden av den unga prinsessan i hovkretsarna. Den ”barnsliga” kronprinsessan med dockan under armen blev en symbol som skulle följa Joséphine under hennes första tid i Sverige. Samtidigt ger episoden en inblick i den brutala övergång som unga kungliga brudar tvingades genomgå under 1800-talet.

Joséphine, född som Joséphine Maximilienne Eugénie Napoléonne de Beauharnais, var ändå ingen vanlig tonåring. Som dotterdotter till kejsarinnan Joséphine, Napoleons första hustru, och dotter till Eugène de Beauharnais, hertig av Leuchtenberg, hade hon fostrats i en miljö där plikten stod över personliga önskemål.

Äktenskapet med kronprins Oscar var ett strategiskt val för den unga Bernadottedynastin, som genom alliansen knöt band till den napoleonska familjekretsen samtidigt som man behöll goda relationer med de tyska furstendömena. För Joséphine innebar det att lämna hemmet i Bayern för ett främmande land i norr med ett språk hon inte behärskade.

Historiker har i senare tid lyft fram händelsen med dockan som ett exempel på de hårda krav som ställdes på unga kvinnor i kungliga äktenskap. Den symboliska handlingen att frånta tonårsbruden hennes docka illustrerar den abrupt avbrutna barndom som många kungliga brudar upplevde.

Trots den tuffa starten utvecklades Joséphine till en respekterad drottning efter Oscar I:s trontillträde 1844. Hon beskrivs i samtida källor som bildad, språkkunnig och plikttrogen. Paret fick fem barn som alla nådde vuxen ålder, däribland de blivande kungarna Karl XV och Oscar II.

Drottning Joséphine, som hon kom att bli känd, blev också ihågkommen för sitt starka katolska engagemang i det protestantiska Sverige. Hon bidrog till att den katolska kyrkan åter etablerades i landet, och hennes inflytande på religiösa frågor var betydande under hennes tid som drottning.

Den lilla episoden med dockan förblev dock en fotnot i historieskrivningen, ett ögonblick som fångade det abrupt avslutade barndomslivet hos en ung flicka som kastades in i vuxenlivets och statens tjänst. Bilden av den barnsliga kronprinsessan var dock redan satt vid hovet – en bild som Joséphine skulle behöva arbeta hårt för att förändra under sina första år i Sverige.

Idag kan vi se händelsen i ett annat ljus – som en påminnelse om de personliga uppoffringar som kungliga kvinnor tvingades göra i en tid när dynastiska äktenskap fortfarande var politiska verktyg snarare än kärleksförbindelser. Joséphines docka, som symboliskt togs ifrån henne, blev ett föremål som markerade slutet på en epok i hennes liv och början på en ny som Sveriges framtida drottning.