Susanne Nyström: Om inte ens husdjur får vara en klassfråga – vad ska då vara det?

Veterinärkostnaderna har stigit kraftigt under de senaste åren, vilket väcker frågor om husdjursägandets ekonomiska tillgänglighet i Sverige. Enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har veterinärpriserna ökat med hela 54 procent under en femårsperiod, en ökning som markant överstiger den allmänna inflationen.

Denna prisutveckling har skapat stor oro bland djurägare som ofta ställs inför svåra ekonomiska beslut när deras fyrbenta vänner behöver vård. Konkurrensverket arbetar nu med att ta fram förslag för att förbättra konkurrensen på marknaden, med förhoppningen att detta ska kunna hålla priserna på en mer rimlig nivå.

I den offentliga debatten som följt Aftonbladets granskning har flera röster höjts för att möjligheten att äga husdjur inte bör vara en klassfråga. En hundägare som intervjuades beskrev sin frustration efter att ha fått en mycket hög räkning för hundens knäoperation. Även Socialdemokraterna har på sin hemsida deklarerat att ”att kunna ha en hund eller katt ska inte vara en klassfråga.”

Men denna utgångspunkt förtjänar att ifrågasättas. I en tid när de flesta hushåll måste anpassa sin privatkonsumtion efter ekonomiska förutsättningar blir frågan varför just husdjursägande skulle undantas från denna princip. De flesta konsumenter tvingas dagligen prioritera mellan olika utgifter och fritidsintressen – från semesterresor till renoveringar – baserat på vad plånboken tillåter.

Faktum är att husdjursägande redan idag innebär betydande kostnader. Svenska kennelklubben har beräknat att grundkostnaden för en hunds första år uppgår till cirka 49 000 kronor. I denna summa ingår inköp av hunden, mat, försäkring och andra nödvändiga utgifter. Efter det första året sjunker årskostnaden till närmare 21 000 kronor. Dessa beräkningar inkluderar inte eventuell dyrare veterinärvård, vilket husdjursägare rekommenderas att ha en ekonomisk buffert för.

Om samhället skulle betrakta husdjursägande som en rättighet, jämförbar med tillgång till sjukvård eller utbildning, skulle det krävas omfattande subventionssystem. Dessa skulle behöva täcka inte bara veterinärvård utan även andra aspekter som inköp av djur och löpande kostnader för foder. En sådan reform skulle innebära betydande offentliga utgifter.

Det är osannolikt att något politiskt parti skulle prioritera en sådan reform inför höstens val, särskilt med tanke på de många andra samhällsbehov som konkurrerar om begränsade offentliga resurser. De flesta medborgare inser sannolikt att skattefinansiering i första hand bör riktas mot områden som utgör grundläggande samhällsbehov.

Dessa prioriterade områden inkluderar tillgång till likvärdig sjukvård, bostad, mat och säkerhet – samt barns rätt till god utbildning och trygga uppväxtvillkor. Dessa är samhällsfunktioner som verkligen inte får vara beroende av den enskildes ekonomiska situation.

Veterinärmarknadens prisutveckling belyser en bredare samhällsfråga om vad som bör betraktas som rättigheter respektive personliga konsumtionsval. Medan veterinärvårdens tillgänglighet är viktig för många husdjursägare, väcker debatten även frågor om gränsdragningen mellan samhällets ansvar och individens ekonomiska prioriteringar.

Konkurrensverkets kommande förslag kan förhoppningsvis bidra till en mer välfungerande marknad för veterinärtjänster, men den grundläggande frågan om husdjursägandets plats i samhällsekonomin kommer sannolikt att bestå. Djurägare kommer även fortsättningsvis behöva planera för de kostnader som ett ansvarsfullt husdjursägande medför, även om prisökningarna kan dämpas genom förbättrad konkurrens på marknaden.