Den akuta ålkrisen: En vetenskaplig nödropsignal
En omfattande utredning, med stöd av internationella experter, slår fast att den svenska ålförvaltningen är undermålig och att ålen står inför en akut kris. Rapporten, beställd av statliga Formas, underkänner Sveriges insatser för att stoppa den omfattande åldöden i landets vattenkraftverk. Den konstaterar att de svenska ekosystemen är betydligt mer beroende av ålen än vad man tidigare förstått, och att den nuvarande situationen riskerar att utrota arten. Förr i tiden vimlade Sveriges sötvatten av ål, men idag möter en stor del av ålynglen, efter en 700 mil lång resa från Sargassohavet, en säker död vid svenska dammar. Utredningen understryker den akuta situationen och manar till snabba och omfattande åtgärder.
En central problematik är den höga dödligheten bland vuxna ålar i vattenkraftverken. I snitt dör 70 procent av de vuxna ålarna i varje kraftverk de passerar. Detta innebär att endast en bråkdel av de lekmogna blankålarna, som vandrar från Sveriges sjöar och åar, når havet för att fortplanta sig. Den spillra av yngel som trots allt når svenska kusten möter ofta sitt öde mot en ogenomtränglig dammvägg. Utredningen pekar på behovet av naturliga fiskvägar, avledande galler och flyktvägar vid kraftverken för att åtgärda problemet. Tidigare granskningar har dock visat att ledande kraftbolag endast genomfört fungerande åtgärder vid ett fåtal av sina kraftverk, trots att det finns över 2000 vattenkraftverk i Sverige. Regeringens beslut att pausa den pågående miljöanpassningen av vattenkraften förvärrar situationen ytterligare och kritiseras starkt av experter som menar att det leder till ålens utrotning.
Utredningen riktar även skarp kritik mot den svenska strategin att kompensera för åldöden i kraftverken genom att sätta ut ålyngel, vildfångade i England och Frankrike. Experterna avfärdar detta program som ineffektivt och rekommenderar att det avslutas. De menar att fokus istället bör ligga på att minska dödligheten i vattenkraftverken och att skapa bättre förutsättningar för ålens naturliga vandring. Att sätta ut ål från andra bestånd löser inte det underliggande problemet och kan dessutom ha negativa konsekvenser för de lokala ålpopulationerna.
Utöver vattenkraften identifierar utredningen tjuvfiske som det näst största hotetet mot ålen. Man föreslår att det lagliga fisket av ål helt ska fasas ut för att skydda den sårbara populationen. Detta är en kontroversiell åtgärd, men utredningen anser att det är nödvändigt för att ge ålen en chans att återhämta sig. Kombinationen av vattenkraftens påverkan och det fortsatta fisket sätter för stor press på ålbeståndet och hindrar återhämtning.
Som ett positivt exempel lyfts Hertingprojektet i Falkenberg fram. Där återställdes den torrlagda Hertingforsen och galler installerades framför turbinerna i det nedersta kraftverket i Ätran. Detta projekt har visat sig vara både gynnsamt för ålen och samhällsekonomiskt lönsamt, då kraftverket fortfarande producerar energi. Projektet visar att det är möjligt att kombinera energiproduktion med åtgärder som skyddar ålen och att det finns fungerande lösningar som kan implementeras omedelbart. Experter menar att det inte behövs mer forskning, utan att det är dags att agera baserat på den kunskap som redan finns.
Slutsatsen är att ålen befinner sig i en akut kris och att snabba och kraftfulla åtgärder krävs för att rädda arten. Utredningens vetenskapliga tyngd och de internationella experternas stöd lämnar inget utrymme för tvivel om allvaret i situationen. Den svenska ålförvaltningen måste reformeras och fokus måste skiftas från ineffektiva kompensationsåtgärder till att direkt adressera de största hoten: vattenkraften och fisket. Hertingprojektet visar att det finns lösningar som är både effektiva och ekonomiskt hållbara, och det är dags att dessa implementeras i större skala. Ålens framtid hänger på att vi agerar nu.
Ålens ödesdigra resa: Från Sargassohavet till svenska dammar
Ålens livscykel är fascinerande och komplex. Den börjar i Sargassohavet, beläget i Atlanten, där ålarna leker och ynglen kläcks. Dessa genomskinliga larver, kallade leptocephali, driver sedan med Golfströmmen i upp till två år innan de når Europas kuster. Under resan förvandlas de till glasålar, små och genomskinliga ålar som simmar upp i floder och åar för att växa och utvecklas. I sötvatten lever ålarna i flera år, ibland decennier, innan de förvandlas till blankålar och påbörjar sin långa resa tillbaka till Sargassohavet för att leka och avsluta sin livscykel.
Denna otroliga resa är dock fylld av faror. För de ålar som når svenska vatten utgör vattenkraftverken ett allvarligt hot. De skarpa turbinbladen och de höga dammarna är ofta oöverstigliga hinder för ålarna, som antingen dör direkt eller skadas så svårt att de inte överlever. Den höga dödligheten i vattenkraftverken är en av de främsta orsakerna till att ålbeståndet har minskat drastiskt under de senaste decennierna. Utredningens resultat visar att 70 procent av de vuxna ålarna dör i varje kraftverk de passerar, vilket är en oacceptabelt hög siffra.
Utöver vattenkraften hotas ålen även av tjuvfiske och det lagliga fisket. Trots att ålen är en hotad art fortsätter fisket, vilket ytterligare försvårar artens återhämtning. Utredningen är tydlig med att det lagliga fisket måste fasas ut för att ge ålen en chans att överleva. Att kombinera vattenkraftens påverkan med fortsatt fiske är ohållbart och riskerar att driva arten till utrotning.
De åtgärder som föreslås i utredningen, såsom naturliga fiskvägar och avledande galler vid kraftverken, är avgörande för att minska åldöden och ge ålarna en möjlighet att fullfölja sin livscykel. Hertingprojektet i Falkenberg visar att det är möjligt att implementera effektiva lösningar som gynnar både ålen och energiproduktionen. Det är nu dags att dessa lösningar implementeras i större skala och att den svenska ålförvaltningen tar sitt ansvar för att rädda denna fascinerande och viktiga art. Ålens framtid hänger på det.
