Upprepade hundattacker väcker frågor om myndigheternas beslutsprocess

I januari 2024 attackerades en pojke i Göteborg av amstaffen Mailo. Trots att hunden tidigare hade angripit tre barn och dödat en annan hund, var det först efter denna senaste incident som Länsstyrelsen i Halland beslutade om avlivning.

Samtidigt har samma myndighet låtit en annan hund, Atlas, fortsätta leva hos sin ägare trots attacker mot två barn och en hund. Dessa fall belyser den komplexa avvägning som myndigheterna står inför när de fattar beslut om potentiellt farliga hundar.

Vanja Kinch, enhetschef vid Länsstyrelsen Halland, förklarar att bedömningen måste göras från fall till fall. ”Man måste titta på varje fall för sig och se vad är det som har gjort de här attackerna. Vad har den här djurhållaren gjort för att undvika dem, och vad gör han framöver,” säger hon.

På frågan om det finns en gräns för hur många attacker som kan tolereras innan en hund omhändertas, menar Kinch att det inte är så enkelt. ”Man kan nog inte säga så, utan när vi får in ett sådant ärende så gör vi en utredning och begär in journaler på skador. Så vid den andra attacken så tog han (hundägaren) sitt ansvar, han sa att det här inte skulle upprepas.”

Denna förklaring ger dock liten tröst till de drabbade familjerna. En av incidenterna involverade en tioårig flicka, där hundägaren dömdes till böter för vållande till kroppsskada. I ett annat fall som rörde en pojke vid namn David lades utredningen ned helt, vilket har väckt starka reaktioner.

Davids mamma, Magdalena Bates, uttrycker sin frustration över myndigheternas hantering. ”Jag tycker själv personligen att de borde avlivas efter första barnet. Efter första blodet hunden kände. Där går gränsen för mig,” säger hon, upprörd över att hundägaren varken åtalades eller tvingades avliva hunden.

Hundägaren till Atlas hävdar å sin sida att hunden provocerats av barnen och menar att: ”Alla i min närhet vet att han är hur snäll som helst.”

Fallen illustrerar en bredare problematik kring hanteringen av farliga hundar i Sverige. Lagstiftningen ger länsstyrelserna befogenhet att omhänderta och avliva hundar som utgör ett allvarligt hot, men kritiker menar att tillämpningen är alltför inkonsekvent.

Enligt statistik från Svenska Kennelklubben rapporteras hundratals hundattacker årligen i Sverige, men endast en bråkdel leder till omhändertagande eller avlivning. Detta skapar en situation där vissa hundar tillåts fortsätta utgöra en potentiell risk för allmänheten.

Djurrättsorganisationer betonar vikten av att fokusera på ägarna snarare än hundarna. De menar att problemet ofta ligger i bristfällig träning, kontroll och socialisering, inte i hundens ras eller naturliga beteende.

Samtidigt påpekar experter på hundbeteende att vissa hundraser, särskilt de som avlats för skydds- eller kampegenskaper, kräver särskilt erfarna ägare. Amstaff, eller amerikansk staffordshire terrier, tillhör en grupp hundar med kraftfull fysik och stark kampdrift, vilket kan vara problematiskt i fel händer.

Fallen med Mailo och Atlas har intensifierat debatten om huruvida Sverige behöver tydligare riktlinjer för när en hund ska betraktas som farlig. Några kommuner har övervägt lokala restriktioner för vissa hundraser, medan andra förespråkar skärpta krav på hundägare generellt.

För familjer som drabbats av hundattacker är situationen frustrerande. De upplever att systemet prioriterar hundarnas och ägarnas intressen framför offren och den allmänna säkerheten.

Länsstyrelsen Halland granskar nu sina rutiner för bedömning av farliga hundar, men betonar att varje fall måste bedömas utifrån sina specifika omständigheter och att enkla tumregler inte alltid är tillämpbara i dessa komplexa situationer.