Andreas, en student som precis avslutat en två och ett halvt års utbildning inom produktionsteknik, såg fram emot att fira sin examen. Men ödet ville annorlunda. En sen kväll, efter att ha hämtat sin examenskjorta, återvände han till sin lägenhet på bottenvåningen. Där möttes han av en fruktansvärd syn – det brann vid hans ytterdörr. Han kunde höra sina älskade katter, Zelda och Cortana, krafsa panikslaget på insidan, men vågade inte öppna på grund av den intensiva hettan och röken. Känslan av maktlöshet var överväldigande. Han larmade 112 och fick instruktioner att hålla sig borta från dörren och invänta räddningstjänsten. Tankarna kretsade inte kring den missade examen, utan om hans katters öde. Skulle de överleva?
Minuterna kändes som en evighet medan Andreas stod utanför och väntade. Räddningstjänsten och ambulans anlände och rökdykare tog sig in i den rökfyllda lägenheten. Till slut fann de katterna – vid liv. Lättnaden var enorm, men oron fanns kvar. Zelda var svårt medtagen och fick föras till djursjukhus i Kalmar. Hennes tillstånd var kritiskt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Cortana, den andra katten, hade klarat sig fysiskt oskadd men var djupt chockad och traumatiserad. Hon gömde sig och vågade inte komma fram. Andreas fick bo på hotell med sina katter. Sömnen var dålig och mardrömmar om branden plågade honom.
Dagarna efter branden var präglade av oro och ovisshet. Andreas levde i ett limbo. Han hade fått stöd från familj och vänner, men den mentala påfrestningen var svår. Han kunde inte återvända till sin lägenhet och visste inte omfattningen av skadorna på sina tillhörigheter. Tankarna på att flytta tillbaka till den brandhärjade lägenheten fyllde honom med ångest. Han kände sig otrygg och upplevde till och med svårigheter med att öppna stängda dörrar, ett tecken på den traumatiska upplevelsen. Den missade examen var en bisak i sammanhanget. Det viktigaste var att han och katterna överlevt, men vägen tillbaka till ett normalt liv kändes lång och mödosam.
Den traumatiska upplevelsen hade satt djupa spår i Andreas. Att stå utanför sin brinnande lägenhet och höra sina katter krafsa på dörren hade skapat en känsla av maktlöshet och skräck som var svår att skaka av sig. Sömnproblemen och mardrömmarna var ständiga påminnelser om den fasansfulla natten. Han beskrev sin situation som att ”sitta fast”. Ovissheten kring lägenhetens skick och bristen på information från myndigheterna förstärkte känslan av att vara i ett limbo. Han fick stöd från vänner och familj, men det var den mentala kampen som var svårast.
Polisen utredde branden, men hade ännu inte kunnat fastställa orsaken. Det fanns ingen känd hotbild mot Andreas, och han misstänkte att det kunde röra sig om ett illvilligt spratt som gått fruktansvärt fel. Han vädjade till föräldrar att ta ansvar för sina barn och betona allvaret i att leka med eld, särskilt i närheten av bostäder. Han påpekade att konsekvenserna kunde ha varit mycket värre, både för honom och hans katter. Om det var ett busstreck riktat mot honom eller bara en ren olyckshändelse, var det fortfarande en händelse som hade vänt upp och ner på hans liv och lämnat djupa känslomässiga ärr.
Framtiden kändes oviss för Andreas. Han var tacksam för att han och hans katter överlevt, men vägen tillbaka till ett normalt liv skulle bli lång. Han behövde bearbeta den traumatiska upplevelsen och hitta en ny plats att bo. Osäkerheten kring lägenheten, den missade examen och den mentala påfrestningen gjorde att framtiden kändes både skrämmande och utmanande. Men mitt i allt kaos fanns också en stark vilja att gå vidare och återta kontrollen över sitt liv. Stödet från vänner och familj var ovärderligt i den processen.
