Anders Behring Breivik, dömd för terrorattackerna i Oslo och på Utøya 2011, där 77 människor miste livet, hävdar att hans isolering i fängelset bryter mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Han avtjänar ett 21-årigt straff, så kallad förvaring, vilket innebär att straffet kan förlängas om han fortfarande bedöms vara farlig. Breiviks advokat, Øystein Storrvik, beskriver klientens situation som en ”sluten värld” och påpekar att han medicineras med antidepressiva läkemedel. Detta framkom under överklagandeförhandlingarna i Borgarting lagmannsrett (motsvarande svenska hovrätten) i december, där Breivik deltog via videolänk från Ringerike fängelse.
Breiviks argumentation kretsar kring att den långvariga isoleringen utgör tortyr eller omänsklig behandling, vilket strider mot artikel 3 i Europakonventionen. Han menar att den ständiga avskildheten från andra människor, den begränsade kontakten med omvärlden och den stränga kontrollen över hans kommunikation har en negativ inverkan på hans psykiska och fysiska hälsa. Advokat Storrvik har argumenterat för att isoleringen är oproportionerlig i förhållande till brottets art och att det finns alternativa sätt att hantera säkerhetsriskerna som Breivik eventuellt utgör. Han har också lyft fram att Breiviks medicinering med antidepressiva läkemedel är ett tecken på den negativa påverkan isoleringen har på hans psykiska välbefinnande.
Oslo tingsrätt avfärdade Breiviks klagomål i februari 2023. Domstolen ansåg att isoleringen var nödvändig för att skydda både Breivik själv och andra, och att den inte utgjorde en kränkning av Europakonventionen. Domstolen hänvisade till säkerhetsriskerna och den starka opinionen mot Breivik, och menade att det inte fanns några realistiska möjligheter att integrera honom i den vanliga fängelsemiljön. Domstolen konstaterade också att Breivik hade tillgång till viss kontakt med omvärlden, bland annat genom brevväxling och besök från advokat och präst.
Borgarting lagmannsrett upphävde dock tingsrättens dom och gav delvis Breivik rätt. Hovrätten fann att den norska staten hade brutit mot artikel 3 i Europakonventionen. Hovrätten ansåg att den långvariga och strikta isoleringen hade en negativ påverkan på Breiviks psykiska hälsa och att staten inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att mildra dessa effekter. Hovrätten betonade vikten av mänsklig kontakt och menade att Breivik borde ges möjlighet till mer social interaktion, även om det kräver särskilda säkerhetsarrangemang. Domstolen underströk att alla fångar, oavsett brottets art, har rätt till en human behandling.
Rättsprocessen har väckt stor uppmärksamhet och debatt, både i Norge och internationellt. Fallet har aktualiserat svåra frågor om balansen mellan säkerhet och mänskliga rättigheter, och om hur samhället ska hantera dömda terrorister. Kritiker menar att Breiviks isolering är nödvändig för att skydda allmänheten och för att förhindra att han sprider sin extremistiska ideologi. Andra argumenterar för att isoleringen är kontraproduktiv och att den kan förvärra hans radikalisering. Debatten om Breiviks isolering speglar de utmaningar som demokratiska samhällen står inför när det gäller att bekämpa terrorism och samtidigt upprätthålla rättsstatens principer.
Domen i Borgarting lagmannsrett är inte slutgiltig. Den norska staten har möjlighet att överklaga till Högsta domstolen (Høyesterett). Oavsett utgången i Högsta domstolen kommer fallet att ha långtgående konsekvenser för hur Norge hanterar dömda terrorister och hur man balanserar säkerhetsaspekter mot mänskliga rättigheter i fängelsemiljön. Fallet sätter också fokus på vikten av att säkerställa att alla fångar, oavsett brottets art, behandlas med respekt för deras mänskliga värdighet.
