Rysslands inflytande i Afrika växer stadigt, vilket exemplifieras av de 200 ”militära instruktörer” som anlände till Ekvatorialguinea i november 2024 och en liknande händelse i Niger i april samma år. Detta följer ett mönster där Ryssland etablerar militär närvaro i länder som Mali och Burkina Faso, vilket pekar på en strategisk expansion över kontinenten. Centralafrikanska republiken står som det tydligaste exemplet på Rysslands växande dominans. Där har Wagnergruppen, numera omdöpt till Africa Corps, i praktiken fungerat som en parallellstat sedan slutet av 2017, med omfattande tillgång till guldutvinning och export utan statlig inblandning.
Wagnergruppen, under ledning av den nu avlidne Jevgenij Prigozjin, etablerade en stark närvaro i Centralafrikanska republiken. Prigozjin hyllades som en hjälte av landets ledning och en staty av honom, tillsammans med hans närmaste man Dmitrij Utkin, restes i huvudstaden Bangui i december 2024. Prigozjins och Utkints död i en förmodad flygplanskrasch förra året väckte frågor om Rysslands fortsatta engagemang i Afrika. Trots spekulationer om en eventuell tillbakagång har Wagnergruppen omstrukturerats och bytt namn till Africa Corps, nu direkt underställd den ryska regeringen, vilket tyder på en fortsatt och till och med förstärkt satsning.
Omstruktureringen av Wagnergruppen till Africa Corps markerar en ny fas i Rysslands strategi i Afrika. Trots personalförändringar och en viss omfördelning av resurser till kriget i Ukraina, kvarstår de övergripande målen och metoderna. Ryssland strävar efter att undantränga västmakter, särskilt Frankrike, från kontinenten. Man erbjuder odemokratiska ledare militärt och politiskt stöd, vilket ger dem stabilitet och skydd mot eventuella uppror eller internationell kritik, i utbyte mot tillgång till resurser och strategiskt inflytande.
Den ryska närvaron i Afrika erbjuder en alternativ maktstruktur för afrikanska ledare som söker stöd utanför traditionella västliga allianser. Detta tillvägagångssätt skiljer sig från västmakternas fokus på demokrati och mänskliga rättigheter, vilket ger Ryssland en fördel i länder där dessa värden inte prioriteras. Genom att erbjuda militärt bistånd, ekonomiskt stöd och politisk legitimering, stärker Ryssland sin position och utmanar den existerande världsordningen i regionen.
Rysslands långsiktiga mål i Afrika är mångfacetterade. Utöver att säkra tillgång till värdefulla naturresurser, såsom guld och diamanter, strävar Ryssland efter att utöka sitt geopolitiska inflytande och skapa strategiska allianser. Genom att etablera militärbaser och träna lokala styrkor kan Ryssland projicera makt och påverka politiska beslut i regionen. Detta skapar en konkurrenssituation med västmakterna, som länge har haft ett starkt inflytande i Afrika.
Sammanfattningsvis visar Rysslands ökade närvaro i Afrika, exemplifierat av Wagnergruppens transformation till Africa Corps, på en strategisk satsning med långtgående konsekvenser. Genom att erbjuda stöd till odemokratiska regimer och utnyttja västs minskade engagemang i vissa regioner, stärker Ryssland sin position och utmanar den etablerade världsordningen. Denna utveckling har potential att omforma den politiska landskapet i Afrika och skapa nya maktbalanser på den globala arenan.
