En svensk översättning av titeln skulle vara: ”Finansiering för kulturkanonen skärs ned”

Den svenska kulturkanonen som föreslagits av Lars Trägårdhs kommitté har mött omfattande kritik från flera håll. Kommittén föreslår att en ny stiftelse ska förvalta kanonen med ett kapital på 150 miljoner kronor, medel som enligt förslaget ska tas från Allmänna Arvsfonden.

Finansieringsmodellen har väckt stark kritik, framför allt från Ekonomistyrningsverket (ESV) som inte stödjer förslaget. Myndigheten för kulturanalys godkänner visserligen stiftelseformen, men både ESV och Riksgälden anser att uppdraget hellre borde tilldelas en befintlig myndighet. Enligt Riksgälden skulle arbetet med kanonen ändå kunna skyddas från politisk inblandning även inom en myndighetsstruktur.

Det mest kontroversiella i förslaget är finansieringen. Att ta medel från Allmänna Arvsfonden skulle kunna få allvarliga konsekvenser för de grupper som idag får stöd genom fonden – barn, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättningar. Kammarkollegiet, som förvaltar fondens kapital, påpekar att efterfrågan på fondens pengar aldrig tidigare ”i modern tid” varit större än nu. De efterlyser en ordentlig konsekvensanalys innan beslut kan tas.

Arvsfondsdelegationen, som beslutar om utdelning från fonden, ”avråder bestämt” från förslaget och framhäver det etiskt problematiska i att i efterhand ändra reglerna för att använda pengar som donerats baserat på andra löften. De senaste fem åren har cirka 70 kulturprojekt fått sammanlagt 358 miljoner kronor från fonden, exempelvis projektet ”Scenen är mitt liv”, en konstnärlig heltidskurs för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Delegationen varnar för att framtida liknande projekt inte skulle kunna genomföras om kanonförslagets finansiering blir verklighet. De anser dessutom att Allmänna Arvsfonden själv borde ha inkluderats bland de 100 utvalda verken i kanonen, med tanke på dess kulturella och sociala betydelse.

Kritiken mot förslaget är omfattande även från andra instanser. Naturhistoriska riksmuseet, Riksantikvarieämbetet och Dramaten har alla uttryckt invändningar. Uppsala universitet avvisar hela förslaget på grund av vad de beskriver som ”stora problem” med inramning, förvaltning och spridning. Universitetet tar avstånd från den återkommande frasen ”misslyckad integration av invandrare”, vilket de beskriver som en problematisk generalisering.

Uppsala universitet framhåller också att kanonen görs till ”ett nationalistiskt projekt” som baseras på direkt felaktiga antaganden om skolans historia. ”Om regeringen på allvar vill åtgärda sjunkande kunskapsresultat och upplevd utanförskap hos vissa delar av befolkningen finns andra åtgärder som kan ge bättre resultat,” skriver universitetet i sitt remissvar.

Marknadsföringsbolaget Visit Sweden ser däremot positivt på förslaget och betraktar kanonen som ett verktyg för att öka export och utveckla turism i Sverige, vilket visar på de olika perspektiv som finns kring förslaget.

Kommitténs förslag innebär att den nya stiftelsen skulle ansvara för att förvalta den svenska kulturkanonen samt revidera och uppdatera den, förslagsvis vart tionde år. Stiftelsen ska enligt förslaget samarbeta med folkhögskolor och studieförbund, men också med allmänheten.

De 100 verk som ingår i kanonen och motiveringarna till dem planeras att publiceras digitalt. Dessutom ska en illustrerad utgåva ges ut i bokform. Enligt förslaget ska kanonen användas vid reformering av läroplaner och kursplaner både inom skolan och Svenska för invandrare (SFI).

Förslaget befinner sig nu i remissfasen, och med tanke på den omfattande kritiken från flera tunga remissinstanser återstår det att se hur regeringen kommer att gå vidare med planerna på en svensk kulturkanon och dess finansiering. Frågan väcker fundamentala diskussioner om kulturens roll i samhället, hur den bör förvaltas och inte minst hur prioriteringar av offentliga medel bör göras.