Det uppmärksammade fallet mot den franske regissören Christophe Ruggia, 60, kulminerade i en fällande dom för sexuella övergrepp mot skådespelerskan Adèle Haenel, nu 35 år gammal. Övergreppen ägde rum under en period då Haenel var mellan 12 och 14 år gammal, en period som sammanföll med inspelningen av Ruggias film ”Djävlarna” år 2002. Ruggia har konsekvent förnekat anklagelserna och betecknat dem som ”rena lögner”. Fallet har väckt stor debatt i Frankrike och ses som en del av #metoo-rörelsen, där vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp inom filmindustrin och andra branscher kommit fram i ljuset.
Haenels roll i ”Djävlarna” var hennes första filmroll och innebar en krävande debut med nakenscener i en film som skildrade en incestuell relation mellan en pojke och hans autistiska syster. Redan under filminspelningen uttryckte delar av filmteamet obehag inför Ruggias beteende gentemot den unga skådespelerskan. Vittnesmålen beskrev en olämplig närhet och en fixering vid Haenel som skapade en obekväm stämning på inspelningsplatsen. Dessa vittnesmål gav ytterligare tyngd åt Haenels anklagelser och bidrog till att måla upp en bild av ett systematiskt maktmissbruk.
Under rättegången vittnade Haenel om hur Ruggia under åren 2001 till 2004 regelbundet bjöd in henne till sitt hem, oftast på lördagar. Hon berättade detaljerat om hur han vid dessa tillfällen vidrörde hennes kropp på ett otillbörligt sätt. Enligt Haenel skapade Ruggia en beroendeställning genom att ständigt påminna henne om att hon hade honom att tacka för sin spirande skådespelarkarriär. Hon beskrev känslor av maktlöshet och oförmåga att värja sig mot hans närmanden. Den unga Haenel kände sig fångad i en situation där hon var beroende av Ruggia för sin framtida karriär, samtidigt som hon utsattes för hans övergrepp.
Rättegången mot Ruggia blev en symbol för den kamp som många kvinnor inom filmindustrin fört mot sexuella trakasserier och övergrepp. Haenels mod att träda fram och offentligt anklaga en inflytelserik regissör inspirerade andra att dela sina egna erfarenheter. Fallet bidrog till en ökad medvetenhet om de strukturella problem som finns inom branschen och behovet av förändring. Det blev en katalysator för diskussioner om maktmissbruk, tystnadskultur och vikten av att skydda unga och sårbara personer inom filmvärlden.
Domen mot Ruggia ses som en viktig seger för #metoo-rörelsen i Frankrike. Den sänder en tydlig signal om att sexuella övergrepp inte tolereras och att förövare kommer att ställas till svars, oavsett deras position eller inflytande. Domen markerar också ett skifte i hur samhället ser på och hanterar anklagelser om sexuella övergrepp. Det har blivit alltmer accepterat att tro på offrens berättelser och att ifrågasätta den tystnadskultur som tidigare omgivit dessa frågor.
Haenels vittnesmål och den efterföljande domen mot Ruggia har haft en betydande inverkan på den franska filmindustrin. Det har lett till en ökad diskussion om hur man kan skapa en tryggare och mer respektfull arbetsmiljö för alla, särskilt för unga skådespelare. Flera initiativ har tagits för att stärka skyddet mot sexuella trakasserier och övergrepp, och det finns en större medvetenhet om vikten av att bryta tystnaden och agera när man bevittnar eller utsätts för oacceptabelt beteende. Fallet har på ett smärtsamt men nödvändigt sätt bidragit till en positiv förändring inom den franska filmindustrin och förhoppningsvis även i samhället i stort.
