En man i 50-årsåldern från Växjö frikänns från misstankar om drograttfylleri efter att ha hävdat att han inhalerade en större mängd amfetamin när polisen stoppade hans stillastående bil på E4 utanför Värnamo i november förra året. Tingsrätten fann att polisens utredning inte kunde motbevisa mannens påstående, trots att narkotika, inklusive amfetamin, cannabis och narkotikaklassade läkemedel, hittades i bilen. Mannen dömdes dock för narkotikabrott och fick skyddstillsyn. Denna händelse väcker flera viktiga frågor om bevisbörda, polisens utredningsmetoder och rättssäkerhet.
Händelseförloppet, som beskrivs i Smålandsposten, inleddes med att polisen stoppade mannens bil på E4 utanför Värnamo. Skälet till stoppet framgår inte tydligt, men polisen misstänkte att mannen körde drogpåverkad. Vid visitation av bilen fann polisen amfetamin, cannabis och narkotikaklassade läkemedel, vilket stärkte deras misstankar. Mannen förnekade bestämt att han kört påverkad och hävdade istället att han i panik, när han såg polisen, hade intagit narkotikan. En central aspekt i detta fall är tidpunkten för intaget. Mannen påstod att han inhalerade amfetaminet efter att han stannat bilen, alltså när den var stillastående. Detta påstående var avgörande för utgången av rättegången.
Tingsrättens dom grundades på att åklagaren inte kunde bevisa att mannen var påverkad under körningen. Bevisbördan i brottmål ligger på åklagaren, vilket innebär att det är åklagaren som måste bevisa att den åtalade är skyldig bortom rimligt tvivel. I detta fall ansåg tingsrätten att polisens utredning inte lyckats motbevisa mannens version av händelseförloppet. Även om narkotika hittades i bilen, och även om mannen erkände att han intagit narkotika, räckte det inte för att bevisa att han var påverkad vid körtillfället. Detta belyser vikten av en robust och noggrann polisutredning för att säkra fällande domar i drograttfylleri-fall.
Mannens förklaring, att han i panik inhalerade amfetaminet när polisen närmade sig, kan verka osannolik. Det är dock viktigt att komma ihåg att rättssäkerheten kräver att en åtalad inte döms baserat på antaganden eller sannolikheter, utan på bevis. Tingsrätten var tvungen att bedöma bevisningen objektivt och fann att det inte fanns tillräckliga bevis för att döma mannen för drograttfylleri. Detta illustrerar en fundamental princip inom rättsväsendet: hellre fria än fälla. Att en person frikänns trots misstankar om brott är en del av ett fungerande rättssystem som skyddar individen från orättfärdiga domar.
Frikennandet från drograttfylleriet innebär inte att mannen gick helt fri från ansvar. Han dömdes för narkotikabrott för innehavet av amfetamin, cannabis och de narkotikaklassade läkemedlen. Straffet blev skyddstillsyn, vilket är en lindrigare påföljd än fängelse. Domen visar att domstolen tog mannens narkotikainnehav på allvar, trots att den inte kunde bevisa att han kört påverkad. Det är viktigt att skilja på de två brotten: drograttfylleri och narkotikainnehav. Även om man inte kan bevisa drograttfylleri kan innehavet av narkotika i sig vara ett brott.
Fallet med mannen från Växjö belyser komplexiteten i drograttfylleri-mål och vikten av en grundlig polisutredning. Det visar också på den höga beviskrav som ställs i brottmål och principen om "hellre fria än fälla". Att mannen frikändes från drograttfylleri trots fynd av narkotika i bilen och hans erkännande om intag, understryker att det inte räcker med misstankar för att fälla någon. Bevisningen måste vara tillräckligt stark för att utesluta rimligt tvivel om den åtalades skuld. Domen väcker frågor om hur polisen kan förbättra sina utredningsmetoder för att säkrare kunna bevisa drograttfylleri i framtiden. Det kan handla om att säkra bevis snabbare, använda mer avancerade testmetoder, eller att noggrannare dokumentera omständigheterna kring ett ingripande.
