Debatten om sänkt straffmyndighetsålder i Sverige
Sverige brottas med en växande gängkriminalitet där allt yngre individer blir involverade. Under 2024 misstänktes 120 barn under 15 år för mord eller inblandning i mordfall. Denna utveckling har startat en intensiv debatt om huruvida Sverige bör sänka straffmyndighetsåldern, som för närvarande är 15 år. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) argumenterar för en sänkning, med hänvisning till behovet av upprättelse för brottsoffer och deras anhöriga, samt för att skydda samhället från farliga individer. Han pekar även på att den genomsnittliga straffmyndighetsåldern i Europa ligger på 14 år, och att Sveriges nuvarande system inte lyckats bromsa den negativa utvecklingen av ungdomsbrottslighet de senaste 10-15 åren.
Centerpartiet, å andra sidan, motsätter sig en sänkning. De menar att straff inte avskräcker 14-åringar, som saknar det nödvändiga konsekvenstänket. Partiet betonar vikten av preventiva åtgärder och stödinsatser för att hindra unga från att dras in i kriminalitet. Ulrika Liljeberg, Centerpartiets rättspolitiska talesperson, argumenterar för att fokus bör ligga på att få ungdomar tillbaka till skolan och erbjuda dem det stöd de behöver, istället för att lägga ansvaret på barnen och kriminalisera dem. Hon menar att det är samhällets misslyckande att tillhandahålla tillräckligt stöd som ligger till grund för problemet.
Danmarks erfarenhet av att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år 2010 fungerar som ett varnande exempel. Åtgärden ledde paradoxalt nog till ökad brottslighet bland 14-åringar, och två år senare återställdes åldersgränsen. Kriminologen Britt Østergaard Larsen påpekar att kontakt med rättsväsendet i ung ålder kan leda till stigmatisering och ökad risk för fortsatt kriminalitet genom kontakt med andra kriminella. Flera barnrättsorganisationer delar denna uppfattning och menar att en sänkning av straffmyndighetsåldern strider mot den svenska traditionen att se barn som just barn inom rättsväsendet.
Argumentet för en sänkt straffmyndighetsålder bygger på behovet av att reagera på den allvarliga utvecklingen av gängkriminalitet och ge brottsoffer upprättelse. Förespråkarna, som justitieminister Strömmer, menar att den nuvarande lagstiftningen inte är tillräcklig för att hantera problemet och att nya åtgärder måste prövas. De hänvisar även till den lägre straffmyndighetsåldern i andra europeiska länder. Motståndarna, däribland Centerpartiet och barnrättsorganisationer, betonar vikten av preventiva åtgärder och stöd till unga. De varnar för att en sänkning kan leda till ökad kriminalitet och stigmatisering av barn, samt att det strider mot den svenska synen på barns rättigheter.
Den danska erfarenheten visar att en sänkning av straffmyndighetsåldern inte nödvändigtvis leder till minskad brottslighet. Tvärtom kan det få motsatt effekt genom att öka risken för stigmatisering och kontakt med kriminella nätverk. Kriminologer och barnrättsorganisationer betonar vikten av att fokusera på preventiva åtgärder och stöd till unga i riskzonen, snarare än att kriminalisera dem i tidig ålder. De menar att det är samhällets ansvar att ge barn och unga de resurser de behöver för att undvika kriminalitet, och att en sänkning av straffmyndighetsåldern skulle vara ett steg i fel riktning.
Tidöpartierna har tillsatt en utredning för att undersöka frågan om en sänkning av straffmyndighetsåldern i Sverige. Utredarens förslag väntas presenteras inom kort, vilket kommer att ge ytterligare underlag för den fortsatta debatten. Det är en komplex fråga med starka argument på båda sidor, och utfallet kommer att ha stor betydelse för hur Sverige hanterar ungdomsbrottslighet i framtiden. Det återstår att se huruvida utredningen kommer att föreslå en sänkning, och hur politikerna i slutändan kommer att besluta i frågan.
