Hannah Kodmanis berättelse är en bland många som vittnar om den syriska konfliktens förödande konsekvenser. År 2016 tvingades hon, likt tusentals andra, att lämna sitt hem och fly undan krigets fasor. Resan mot en fristad var präglad av umbäranden och osäkerhet. Först hamnade hon i ett överfullt flyktingläger i Grekland, en plats där hopp och förtvivlan samexisterade. Där mötte hon människor med liknande öden, alla förenade av en gemensam längtan efter trygghet och en framtid fri från våld. Efter en tid av ovisshet lyckades hon ta sig vidare till Tyskland, där hon beviljades asyl. Även om hon fann en tillfällig fristad i Tyskland, lever hon ständigt med minnena från sitt tidigare liv och saknaden efter sitt hemland.
Nio år har passerat sedan Hannah Kodmani lämnade Syrien, men drömmen om att återvända lever kvar. Hon bär på en djup längtan efter att återse sin familj, sina vänner och de platser som format hennes identitet. Hon föreställer sig att vandra längs Syriens gator, känna doften av jasminblommor och höra de välbekanta ljuden från sin barndom. Hon drömmer om att återuppbygga sitt liv och bidra till att återställa det krigshärjade landet. Men samtidigt gnager oron inför framtiden. Hon är rädd för att jihadistrebellerna ska behålla sin makt och att det fredliga och demokratiska Syrien som hon längtar efter aldrig kommer att bli verklighet.
Hannah Kodmanis oro för jihadistrebellerna är djupt rotad. Under åren har hon följt nyhetsrapporteringen och hört berättelser om deras brutalitet och förtryck. Hon vet att deras ideologi står i stark kontrast till de värderingar hon själv står för. Hon fruktar att deras fortsatta närvaro kommer att hindra Syrien från att läka och att bygga upp ett demokratiskt samhälle. Hon är medveten om att deras maktinnehav innebär en risk för förföljelse och diskriminering av minoriteter, samt ett fortsatt förtryck av oliktänkande. Tankarna på att återvända till ett Syrien styrt av jihadistrebeller fyller henne med skräck.
Hannah Kodmani uttrycker en stark önskan om en politisk lösning som kan bana väg för ett fredligt och demokratiskt Syrien. Hon hoppas på en övergångsregering som kan förena olika grupper i samhället och skapa en plattform för försoning och återuppbyggnad. Hon tror att en sådan regering är nödvändig för att läka de djupa sår som kriget har orsakat och för att skapa en framtid där alla syrier kan leva i fred och säkerhet. Hon inser att vägen till en sådan lösning är lång och komplex, men hon vägrar att ge upp hoppet. Hon tror på kraften i dialog och samarbete och att en gemensam ansträngning från det internationella samfundet är avgörande för att nå en hållbar fred.
Trots de många utmaningarna och den ständiga oron behåller Hannah Kodmani sin optimism. Hon vägrar att låta rädslan och förtvivlan ta över. Hon tror på människans förmåga till förändring och på möjligheten att bygga en bättre framtid. Hon inspireras av andra syriska flyktingar som kämpar för sina drömmar och som vägrar att ge upp hoppet om ett fritt och demokratiskt Syrien. Hon finner styrka i deras berättelser och i vetskapen om att hon inte är ensam i sin kamp. Hon ser fram emot den dag då hon kan återvända till sitt hemland och bidra till dess återuppbyggnad.
Hannah Kodmanis historia är en påminnelse om den syriska konfliktens mänskliga dimension. Den belyser de enorma utmaningar som flyktingar står inför och den ständiga längtan efter hemlandet. Hennes dröm om att återvända till ett fredligt och demokratiskt Syrien är en symbol för hoppet om en bättre framtid, inte bara för henne själv utan för alla syrier. Hennes berättelse är en uppmaning till oss alla att visa solidaritet med de som drabbats av krig och konflikt och att arbeta för en värld där alla människor kan leva i fred och säkerhet.
