Antalet anmälda hundattacker har ökat markant i Sörmland. Fram till mitten av december 2024 hade Länsstyrelsen i Sörmland mottagit 159 anmälningar, en betydande ökning jämfört med 121 anmälningar under hela 2023. Denna oroande trend har uppmärksammats av Christopher Lagerqvist, landsbygdsdirektör vid Länsstyrelsen, som konstaterar den tydliga ökningen men har svårt att peka ut en specifik orsak. Denna utveckling väcker frågor om hundägares ansvar och vilka åtgärder som kan vidtas för att förhindra framtida attacker.
En av de drabbade hundägarna är Tina Andersson, vars hund Theo attackerades av två lösa schäfrar medan han var under uppsikt av en hundvakt. Attacken var så våldsam att hundvakten initialt trodde att Theo var död. Som tur var överlevde Theo, men skadorna var allvarliga och krävde amputation av ett ben. Händelsen har lämnat Tina Andersson med en blandning av sorg, ilska och frustration. Hon ifrågasätter också Länsstyrelsens åtgärder mot den attackerade hundens ägare.
Länsstyrelsen har utfärdat ett föreläggande mot ägaren till den attackerande hunden, som nu måste hållas i ett koppel med en maximal längd på två meter. Tina Andersson anser dock att detta inte är tillräckligt. Hon uttrycker en stark känsla av orättvisa och menar att straffet inte står i proportion till den skada som hennes hund och hon själv har utsatts för. Detta belyser en komplex problematik kring ansvar och adekvata påföljder i samband med hundattacker.
Christopher Lagerqvist förklarar att Länsstyrelsen följer en process där omhändertagande eller avlivning av en hund är en sista utväg. Detta sker endast om förelägganden upprepade gånger ignoreras av hundägaren. Denna process syftar till att ge hundägare möjlighet att korrigera sitt beteende och säkerställa att deras hundar inte utgör en fara för andra. Samtidigt väcker det frågor om hur man balanserar djurskydd med allmänhetens säkerhet.
Utöver den känslomässiga påfrestningen har Tina Andersson även drabbats ekonomiskt. Veterinärkostnaderna för Theos behandling uppgick till 80 000 kronor, en summa som Tina utan tvekan betalade för att rädda sin hund. Hon utgick från att kostnaderna skulle täckas av den attackerande hundens försäkring, men processen har visat sig vara mer komplicerad. Även om hon har fått ersättning från försäkringsbolaget, återstår fortfarande självrisken, som hon försökt att få den andra hundägaren att betala. Bristen på respons från ägaren har lett till ytterligare frustration och besvikelse för Tina.
Tina Andersson har uppmanats av vänner och bekanta att anmäla den andra hundägaren, men hon känner sig utmattad av situationen och orkar inte ta striden till tingsrätten. Detta illustrerar den svåra situation som många offer för hundattacker hamnar i. De står inför höga kostnader, känslomässig stress och en ofta komplicerad juridisk process. Ägaren till den attackerande schäfern har valt att inte kommentera händelsen, vilket ytterligare förstärker känslan av orättvisa för Tina Andersson. SVT har sökt ägaren, men utan resultat. Denna tystnad lämnar många frågor obesvarade och bidrar till den komplexa bilden av ansvar och rättvisa i samband med hundattacker. Fallet med Theo och Tina Andersson belyser behovet av tydligare riktlinjer och effektivare åtgärder för att skydda både hundar och deras ägare från liknande händelser i framtiden. Det understryker också vikten av ett fungerande system för att hantera ersättningskrav och säkerställa att offren för hundattacker får den kompensation de har rätt till.
