Husrening blir alltmer populärt när andligheten ökar i Sverige

Välsignelse av hem får allt större uppmärksamhet inom Svenska kyrkan

Carina Hedman och hennes make hade nyligen flyttat in i ett över hundra år gammalt hus i Hälsingland. Mitt i drömprojektet att renovera det gamla huset väcktes tanken – hon ville få sitt hem välsignat.

”Jag sa till min man att det skulle vara otroligt fint om huset, där så många människor har levt och som vi nu förvaltar en tid, kunde bli välsignat,” berättar hon.

Som diakon är hon väl medveten om att präster kan ge välsignelser, men husvälsignelser var något hon bara hade hört talas om.

”Jag kände ’varför inte’. I denna värld vi lever i med konflikter, kaos och oro behöver vi kanske vända oss till det som är ljust,” säger hon.

I Carinas fall skedde husvälsignelsen i samband med en födelsedags- och midsommarfirande. Hon beskriver det som ett både festligt och mycket fint ögonblick. Prästen som utförde välsignelsen var en god vän som fick ”fria händer”. Det resulterade i att han talade om vad ett hus och ett hem är, gick runt i olika rum, bad en bön för huset och för dem som bor där samt stänkte vatten.

”Vi var människor mellan 6 och 88 år och det var högtidligt, hjärtligt och glädjefyllt. Många sa att detta borde vara en rutin när man flyttar till ett nytt ställe,” säger Carina Hedman.

Att låta ett hem eller hus välsignas är inte något nytt inom kristen praxis, men det har inte varit särskilt framträdande. Inom katolsk tro är hemvälsignelser ett vanligt inslag. I vissa traditioner görs det årligen i samband med trettondagen. I andra religioner kan det även handla om exorcism och att rensa bort onda krafter.

”I den samiska och tornedalska traditionen, som finns i den miljö där jag verkar, har det varit mer närvarande,” säger Stefan Aro, präst i Luleå domkyrkoförsamling.

Han har tillsammans med två prästkollegor nu skrivit en motion till kyrkomötet om att hemvälsignelser bör formaliseras. De vill se en ordning för dessa på samma sätt som det finns för dop och begravningsgudstjänster. Idag är det upp till prästen att utforma dem.

I sin motion skriver de tre att präster och diakoner möter människor som bär på andliga erfarenheter från nya religiösa strömningar. ”Ångest, rädsla, sömnstörningar och oro följer ofta engagemang i ockulta sammanhang. I extrema fall kan tvångshandlingar eller paranormala aktiviteter utlösas och även påverka hemmiljön negativt.”

”Det händer att vi möter människor som har sökt andlighet som inte finns i de traditionella svenska kyrkorna, det kan handla om seanser eller att någon genom ett medium har sökt kontakt med döda, vilket kan väcka mer ångest och göra att hemmet känns som en otrygg plats. Då önskar de en hemvälsignelse,” säger Stefan Aro.

Med en mer formell ordning kan präster och diakoner också erbjudas vidareutbildning i ”befrielsestjänst och själavård som möter ockultism och nyandlighet”, enligt motionen.

”Vi tror att det kan ge mer mod till Svenska kyrkans präster att våga fördjupa sig i andlig vägledning,” säger Stefan Aro.

Att intresset för andlighet generellt ökar märks inte bara inom Svenska kyrkan. Sara Duppils är religionspsykolog och forskar bland annat om andlighet och samtida livsåskådningar vid Högskolan i Gävle. Enligt henne har människan ett grundläggande behov av någon form av religionsliknande gemenskap. Det kan handla om en gemenskap, nyandlighet, men också om sport, politik eller andra grupper.

Tidigare i historien har man sett att människor vänder sig till religion i tider av krig och oro.

Duppils möter människor med olika religiösa och andliga övertygelser och tror att Svenska kyrkan skulle vinna på att vara mer öppen och bredda sin syn på andlighet. Hon menar att en alltför strikt och rigid kyrka skrämmer bort dem som har en mer individuell syn på tron.

”Vissa kyrkor har infört yoga och meditation, men jag tror att de skulle bli bättre för alla om de öppnade upp mer. Idag har många en egen livsåskådning som formas av uppväxt, populärkultur och religion. Vissa är kristna men känner inte att de blir väl bemötta,” säger hon.

Som exempel nämner hon änglar, som också förekommer vid ”husrensning” i vissa kretsar.

”De kommer från kristen mytologi, men finns inte alls inom Svenska kyrkan, utan hänvisas istället till folktron. För många känns Gud avlägsen, och då är änglar ett sätt att komma nära det gudomliga,” säger hon.

Carina Hedman tror att en ordning för husvälsignelser inom Svenska kyrkan kan vara bra.

”Tydliga ramar för allt som har med Svenska kyrkans tro och uppdrag att göra är bra. Det gör oss alla friare,” säger hon.

Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ på nationell nivå, sammanträder två gånger under hösten i Uppsala. Bland de 129 motioner som lämnats in i år finns flera som berör både gudstjänstlivet och kyrkans demokratiska struktur, men även frågor kring digital medlemskap och kremation.