Inspelning av valsång från 77 år sedan hittad

I den kalla marsbrisen år 1949 fångades ett märkligt, nästan ylande ljud på en knastrande inspelning utanför Bermudas kust. Det forskare nu har identifierat är inget mindre än historiens äldsta kända inspelning av en knölvals sång – ett ljuddokument som ger en unik inblick i havets ljudlandskap från en svunnen tid.

Upptäckten gjordes förra året av ett forskarteam vid Woods Hole Oceanographic Institution i Massachusetts, USA. Inspelningen, som varit bortglömd i över 70 år, representerar nu ett ovärderligt tidsdokument för marinbiologer och ljudforskare världen över.

”Den ger oss möjlighet att höra hur oceanen lät i slutet av 1940-talet. Det är annars något som är oerhört svårt att återskapa”, förklarar Peter Tyack, framstående forskare vid Woods Hole och en av de ledande experterna bakom analysen av den historiska ljudinspelningen.

Knölvalarnas sånger är kända för sin komplexitet och har länge fascinerat forskare. De kan pågå i upp till 30 minuter och består av komplicerade mönster av ljud som kan höras på många kilometers avstånd under vattnet. Varje population av knölvalar har sin egen distinktiva sång som utvecklas över tid, nästan som en kulturellt överförd tradition.

Men vad gör denna specifika inspelning så betydelsefull? Enligt forskarna ger den en akustisk referenspunkt från en tid då mänsklig påverkan på världshaven var betydligt mindre. Före massiv kommersiell sjöfart, före omfattande oljeborrning till havs, och innan undervattensbuller blev ett växande miljöproblem.

Under de senaste sju decennierna har den akustiska miljön i våra hav förändrats dramatiskt. Moderna fartyg, oljeplattformar, militära sonarsystem och annan mänsklig verksamhet har tillsammans skapat det forskare kallar ”akustisk förorening” – en konstant bullermatta som påverkar marina arters kommunikation och beteende.

”Vi har länge vetat att marina däggdjur, särskilt valar, är känsliga för undervattensljud. De förlitar sig på akustisk kommunikation för parning, att hitta föda och social interaktion. Men vi har haft begränsad förståelse för hur deras kommunikation kan ha förändrats som svar på mänsklig aktivitet”, säger Tyack.

Forskarna planerar nu att använda den nyupptäckta inspelningen som utgångspunkt för jämförande studier. Genom att analysera skillnader mellan knölvalarnas sånger från 1949 och nutida inspelningar hoppas de kunna dokumentera eventuella förändringar i vokalisering, tonhöjd, komplexitet och varaktighet.

Studien kommer också att undersöka bakgrundsljuden i inspelningen – det naturliga ”ljudlandskapet” i Atlanten före den intensifierade sjöfarten. Detta kan ge värdefull information om havets akustiska ekologi under mitten av 1900-talet.

Upptäckten kommer vid en kritisk tidpunkt. Internationella havsforskningsorganisationer har under senare år uppmärksammat undervattensbuller som ett allvarligt miljöproblem. Flera studier har visat att konstant lågfrekvent buller från fartyg kan maskera valars kommunikation och störa deras normala beteendemönster.

”Det handlar inte bara om valarna”, påpekar Tyack. ”Ljudföroreningar påverkar hela marina ekosystem, från fisk till ryggradslösa djur. Många arter förlitar sig på ljud för överlevnad, och vi börjar först nu förstå de fulla konsekvenserna av våra akustiska avtryck i havet.”

Inspelningen, som överraskande nog överlevt i Woods Holes arkiv i över 70 år, digitaliserades förra året som del av ett större projekt för att bevara historiska marinvetenskapliga data. Att den upptäcktes var delvis en slump – forskare letade efter oceanografiska mätningar när de stötte på den märkliga ljudinspelningen.

För forskningsfältet marin bioakustik representerar upptäckten ett verkligt genombrott – en chans att höra tillbaka i tiden och förstå hur oceanen lät innan människans avtryck blev så dominerande. Det ger också hopp om att bättre förstå hur vi kan skydda dessa majestätiska djurs förmåga att kommunicera i framtidens hav.