År 2024 har präglats av kulturminister Parisa Liljestrands (M) arbete med att forma en konkret moderat kulturpolitik. Tidigare har denna politik mest existerat i teorin, men nu tar den form i praktiken. Liljestrand betonar att skattemedel inte är den enda lösningen på kulturens utmaningar och förespråkar en ökad roll för näringslivet i finansieringen av kultursektorn. Denna vision saknar dock fortfarande tydliga konturer. Frågor kring hur mycket pengar näringslivet förväntas bidra med, vilka incitament som finns, hur samarbetet ska struktureras och vem som ska ha kontroll över processen kvarstår obesvarade. Trots bristen på konkreta detaljer driver Liljestrand sin vision framåt med kraft.
Kulturkanons vara eller icke vara har också varit en central fråga under året. Utredaren Lars Trägårdh skapade initialt förvirring genom att deklarera att han inte avsåg att fullfölja det givna uppdraget. Efter en reprimand från statssekreteraren har Trägårdh och hans arbetsgrupp dock återgått till arbetet och förväntas presentera en förteckning över viktig svensk kultur i slutet av sommaren. Detta väcker i sin tur en rad komplexa frågor om vad som egentligen definierar ”svensk kultur”.
Den centrala frågan kring kulturkanon kretsar kring definitionen av svensk kultur. Ska fokus ligga på verk som explicit handlar om svenskhet, eller räcker det att verken är skapade av svenska konstnärer? Hur förhåller sig kanonen till den moderna tidens internationalisering och den kritiska hållning gentemot nationalism och svenskhet som präglade stora delar av 1900-talets kultur? Dessa frågor väntas bli föremål för en livlig debatt när kanonförslaget presenteras.
Arbetsgruppen bakom kulturkanon präglas starkt av den kulturkonservativa Ax:son Johnson-sfären. Både Peter Luthersson och PJ Anders Linder, båda framträdande profiler inom den konservativa rörelsen, är knutna till sfären. Deras inflytande över kanonens utformning antyder en tydlig ideologisk riktning och förstärker förväntningarna på en intensiv debatt.
Det återstår att se hur kulturdebatten utvecklar sig när kulturkanonen presenteras den 31 augusti. Kommer förslaget att mötas av en storm av kritik eller en axelryckning? Fram till dess lär arbetsgruppen hålla sig tyst och fortsätta sitt arbete bakom stängda dörrar. Spänningen är olidlig.
Parisa Liljestrands vision om ett näringslivsfinansierat kulturliv väcker många frågor. Hur ska man säkerställa den konstnärliga friheten i ett system där privata aktörer har ett betydande inflytande? Finns det risk för att kulturen blir mer kommersiell och anpassad till marknadens krav? Vilka mekanismer ska införas för att garantera transparens och undvika intressekonflikter? Dessa är viktiga frågor som måste besvaras innan en sådan modell kan implementeras. Det är också avgörande att en bred diskussion förs för att säkerställa att alla röster blir hörda och att kulturpolitiken utformas på ett demokratiskt sätt. Framtiden för svensk kultur står på spel.
