Larm: Avvisningar av tonåringar skrämmer bort forskare

Sverige skärper migrationspolitiken – forskningsvärlden i kris

Allt fler utländska forskare och doktorander vittnar om hur den nya svenska migrationspolitiken skapar svåra situationer för akademiker och deras familjer. En av de mest uppmärksammade konsekvenserna är de så kallade utvisningarna av tonåringar, där unga människor tvingas lämna Sverige när de fyller 18 år, även om de vuxit upp här.

Robert Andersson vid Sveriges universitetslärare och forskares förbund (Sulf) beskriver en oroande utveckling där utländska medlemmar kontaktar honom i panik över sin familjesituation.

”Bara igår kontaktades jag av en familj från Storbritannien eftersom deras barn inte får stanna kvar i landet,” berättar Andersson.

Problematiken får särskilt stora konsekvenser för forskningsvärlden eftersom en betydande del av Sveriges akademiska miljö består av internationell expertis. Enligt Andersson är cirka 40 procent av alla doktorander i Sverige utländska medborgare, främst från länder utanför EU. På nästa nivå i den akademiska karriären kan andelen vara ännu högre.

Situationen skapar en paradoxal verklighet där Sverige å ena sidan investerar statliga medel för att stärka universitetens internationella konkurrenskraft och locka framstående forskare, samtidigt som migrationspolitiken motverkar dessa ansträngningar.

”Många pratar om att göra Sverige attraktivt för toppforskare från USA, särskilt med tanke på hur Trump orsakar problem inom den amerikanska akademin. Men det blir svårt att locka dem hit om de upptäcker att när deras barn fyller 18 år måste de välja mellan att skicka iväg sina barn eller flytta hela familjen,” förklarar Andersson.

Utmaningarna för utländska akademiker började enligt Andersson redan 2021 när Sverige införde strängare krav för permanent uppehållstillstånd. Dessa förändringar har särskilt drabbat yngre forskare med tidsbegränsade anställningar, som nu har svårare att etablera sig långsiktigt i Sverige.

Oron ökar ytterligare med nya förslag som riskerar att förvärra situationen. Ett exempel är den så kallade kriminalitetsutredningen som föreslår att personer som vistas utomlands under ett år skulle förlora sitt permanenta uppehållstillstånd. Detta skulle allvarligt försvåra internationella utbyten och samarbeten, vilket är en grundläggande del av akademiskt arbete.

Trots att vissa positiva åtgärder finns på bordet, som ett förslag att underlätta permanent uppehållstillstånd för utländska doktorander och forskare, menar Andersson att dessa riskerar att bli verkningslösa när andra beslut motverkar dem.

”Ingen helhetsbedömning har gjorts,” konstaterar han.

Problematiken tydliggör en spänning mellan regeringens striktare migrationspolitik och Sveriges ambitioner att vara en ledande forskningsnation. Avskaffandet av möjligheten till undantag i särskilt ömmande fall, som är en central del i den nya politiken, får oavsiktliga konsekvenser för kunskapsintensiva sektorer.

Forskningsvärlden är särskilt sårbar eftersom internationell rörlighet och samarbete är fundamentala delar av akademisk verksamhet. När forskare tvingas välja mellan sin karriär och sin familj hamnar Sverige i ett sämre konkurrensläge jämfört med andra forskningsnationer som erbjuder mer fördelaktiga villkor.

Frågan har även väckt oro bland svenska lärosäten som ser risker med att tappa värdefull kompetens och försämra sin internationella attraktionskraft. I en allt mer globaliserad akademisk värld riskerar Sverige att hamna på efterkälken om landets migrationspolitik inte tar hänsyn till forskningsvärldens särskilda villkor.

Medan debatten fortsätter lever många utländska forskare och deras familjer i ovisshet om framtiden, vilket påverkar både deras arbetssituation och personliga välbefinnande. För forskningsvärlden är detta inte bara en fråga om enskilda individers öden, utan om Sveriges långsiktiga position som kunskapsnation.