Lars Lerin, en av Sveriges mest älskade konstnärer, intar Konstakademien i Stockholm, en plats han själv besökt otaliga gånger för att beundra sina idoler. Nu är det han som är idolen, och förväntningarna är skyhöga. Museet förutser ett sådant publiktryck att besökare måste förboka sina gratisbiljetter online för att undvika ett ohanterligt kaos. Lerin själv vill dock inte spekulera i hur utställningen kommer att tas emot. Han konstaterar lakoniskt att den är en bild av vem han är nu, och att han inte kan anpassa sig efter andras förväntningar.
En central del av utställningen utgörs av verk inspirerade av ett gammalt fotoalbum från 1904 som Lerin köpt på auktion. Fotografierna, tagna i Egypten, har en bleknad, nästan akvarellliknande kvalitet som fascinerat honom djupt. Han beskriver dem som ”vattenfärger som tiden blekt”, och kände en stark drift att översätta denna skönhet till sitt eget medium. Processen att utgå från gamla fotografier är inte helt ny för honom; han har tidigare arbetat med sin mormors fotoalbum på liknande sätt. Det är ett återkommande tema i hans konstnärskap, en känsla av att aldrig riktigt bli färdig, att ständigt cirkulera kring samma teman utan att nå fullständig klarhet.
Vid sidan av de egyptiska motiven presenterar Lerin även en serie nya verk som skildrar den lilla orten Skoghall i kvällsljus. Hög hus, bensinstationer och förskolor utgör oväntade men karaktäristiska motiv för Lerin, som alltid haft en förmåga att hitta skönhet i det vardagliga. Utställningen innehåller även målningar från Lofoten och Istanbul, bland annat en bild där en hög med torskhuvuden tornar upp sig i förgrunden. Lerin förklarar att han finner motiv överallt, att det handlar om ljus, fuktighet och väderlek. Han ser skönhet i det pittoreska, i det enkla, och omvandlar det till konst med sin unika blick.
Utöver sitt konstnärskap har Lars Lerin blivit en folkkär TV-personlighet, senast aktuell i programmet ”Lerin i pensionärshemmet”. Om det blir fler TV-projekt framöver är dock ännu oklart. Han säger att inget är bestämt, men att det varit roligt att möta de äldre och att programmet fått honom att reflektera över åldrande. Han identifierar sig dock inte som gammal, utan snarare som medelålders, och brottas med den förvandling som åldrandet innebär – att bli någon annan när man ser sig själv i spegeln.
Att finna skönhet och nya motiv i nästan allt är Lerins signum, men de nya rynkorna i spegeln tycks inte vara någon inspirationskälla. Han har tidigare målat mycket med äldre människor och uppskattat det, men sitt eget åldrande vill han inte fastna i. Det är en paradoxal position för en konstnär som så ofta söker sig till det förgängliga, det avskalade och det ärliga. Kanske är det just denna ambivalens, denna ständiga dragkamp mellan skönhet och förfall, som gör hans konst så gripande.
Utställningen på Konstakademien pågår från den 25 januari till den 8 mars. Inträdet är fritt, men biljetter måste förbokas på institutionens hemsida. Det är en unik möjlighet att ta del av Lars Lerins konstnärskap i en historisk miljö, en mötesplats för konstnärer genom tiderna. Utställningen lovar en resa genom Lerins värld, från Egyptens bleknade fotografier till Skoghalls kvällsbelysta gator, en värld där skönhet och förgänglighet ständigt dansar i ett ömsint spel.
