Det var en hjärtskärande scen när den tidigare olympiska konståkerskan Nancy Kerrigan talade vid en presskonferens, tårarna strömmande ner för hennes kinder. Nyheten om flygolyckan, där två unga konståkare från hennes klubb, deras mödrar och två framstående tränare – de ryska före detta världsmästarna Jevgenija Sjisjkova och Vadim Naumov – omkommit, hade slagit ner som en bomb. Kerrigan, själv dubbel olympisk medaljör med brons från 1992 och silver från 1994, hade omedelbart begett sig till klubben efter att ha hört den fruktansvärda nyheten. Hon uttryckte ett djupt behov av att vara där, att dela sorgen och visa sitt stöd för klubbens medlemmar, som alla var djupt påverkade av tragedin. ”Vi ville bara vara här och vara en del av vår gemenskap”, sa Kerrigan med darr på rösten.
Flygolyckan, där ett inrikesflyg kolliderade med en militärhelikopter sent på onsdagskvällen lokal tid, hade skördat flera offer. Bland dem fanns alltså två lovande unga konståkare, deras mödrar samt de två erfarna tränarna Sjisjkova och Naumov, vars expertis och engagemang betydde mycket för klubben. Kerrigan betonade det hårda arbete och den dedication som präglade de unga åkarnas liv, både deras eget och deras föräldrars. Att se dessa drömmar krossas på ett så tragiskt sätt var oerhört smärtsamt. Hon uttryckte sin djupa medkänsla för de drabbade familjerna och alla som förlorat någon i olyckan. ”Jag känner med åkarna och deras familjer, men också för alla som var på planet. För det är en sådan tragisk händelse”, sa Kerrigan.
Den lilla konståkningsklubben var i chock. Sjisjkova och Naumov hade betytt oerhört mycket för klubbens utveckling och för de unga åkarnas framgångar. Deras kunskap, erfarenhet och passion för sporten hade inspirerat många. Nu var de borta, och ett stort tomrum hade uppstått. Klubben stod inför en svår tid, att bearbeta sorgen och samtidigt försöka stötta de drabbade familjerna och de övriga medlemmarna. Kerrigans närvaro var ett viktigt tecken på stöd och gemenskap i denna svåra stund.
Kerrigans egna erfarenheter av press och motstånd inom konståkningsvärlden gav hennes ord extra tyngd. Hon visste vad det innebar att kämpa hårt för sina drömmar, att offra mycket och att möta motgångar. Att se unga talanger ryckas bort på detta sätt var djupt orättvist och smärtsamt. Hennes tårar vid presskonferensen var inte bara ett uttryck för sorg, utan också för frustration och ilska över det meningslösa i tragedin. Hon ville att klubben skulle hålla ihop, att minnas de omkomna med värme och respekt, och att fortsätta kämpa för sina drömmar, trots den ofattbara förlusten.
”Det är hjärtskärande”, upprepade Kerrigan, orden fyllda av smärta och förtvivlan. Hon ville förmedla djupet av sorgen, chocken och den overklighetskänsla som präglade stämningen. Att förlora unga talanger, deras föräldrar och erfarna tränare på ett så abrupt och tragiskt sätt var en förlust för hela konståkningsvärlden. Men det var också en förlust för den lokala gemenskapen, för familjer och vänner som nu sörjde sina nära och kära. Kerrigans närvaro vid klubben var ett tecken på solidaritet och stöd, en påminnelse om att de inte var ensamma i sin sorg.
Kerrigan uppmanade alla att minnas de omkomna med kärlek och respekt, att hedra deras minne genom att fortsätta kämpa för sina drömmar och att stötta varandra i denna svåra tid. Hon betonade vikten av gemenskap och sammanhållning, att stå tillsammans och hjälpa varandra att bearbeta sorgen och gå vidare. ”Vi måste vara starka för varandra”, sa Kerrigan. Hennes ord var ett kraftfullt budskap om hopp och resilience, en uppmaning att inte ge upp trots den ofattbara tragedin som drabbat dem.
