Sedan pandemins start har en tydlig förändring skett i löneutvecklingen mellan den privata och offentliga sektorn i Sverige. Under sju till åtta år fram till 2020 var det den offentliga sektorn som uppvisade en något högre löneökningstakt jämfört med den privata. Detta mönster har dock brutits, och sedan dess har den privata sektorns löner ökat i snabbare takt. Denna utveckling, konstaterad av Petter Hällberg, makroekonom på Medlingsinstitutet, pekar på en potentiellt problematisk trend för den offentliga sektorns attraktionskraft och dess anställdas förtroende för lönebildningsprocessen.
Vid de senaste avtalsförhandlingarna sattes det så kallade märket, en norm för löneökningar som arbetsmarknadens parter enas om, till 3,7 procent per år. Detta märke fungerar som en riktlinje för löneökningarna i både privat och offentlig sektor. I praktiken har dock den privata sektorn överträffat detta märke med en årlig löneökningstakt på 4,2 procent. Samtidigt ligger den offentliga sektorn under märket, med en löneökningstakt på endast 3,4 procent. Denna skillnad, om än till synes liten, kan över tid ackumuleras och leda till betydande löneskillnader mellan sektorerna.
Denna utveckling väcker oro hos fackliga företrädare, bland annat Johan Ingelskog, avtalssekreterare på Kommunal. Han menar att den lägre löneutvecklingen i den offentliga sektorn, där Kommunals medlemmar som sjuksköterskor och vårdbiträden arbetar, riskerar att urholka förtroendet för lönebildningsprocessen. Medlemmarna kan uppleva en orättvisa i att deras löner inte håller jämna steg med den privata sektorns, trots att deras insatser under pandemin och därefter varit avgörande för samhället. Detta kan i sin tur leda till svårigheter att rekrytera och behålla kvalificerad personal inom offentlig sektor.
En fortsatt lägre löneutveckling i den offentliga sektorn kan få långtgående konsekvenser. Dels kan det leda till ökade löneskillnader mellan sektorerna, vilket kan skapa en obalans på arbetsmarknaden. Det kan bli svårare att attrahera kompetent personal till viktiga samhällsfunktioner inom vård, skola och omsorg. Dels kan det undergräva förtroendet för den svenska modellen för lönebildning, där parterna på arbetsmarknaden gemensamt förhandlar fram löneökningar. Om den offentliga sektorn systematiskt halkar efter den privata sektorn i löneutvecklingen, kan det leda till ökade krav på statliga ingripanden och en mer centraliserad lönebildning.
De senaste årens utveckling, med en snabbare löneökningstakt i den privata sektorn än i den offentliga, kan delvis förklaras av den starka konjunkturen och den höga efterfrågan på arbetskraft inom vissa branscher. Den privata sektorn har i många fall haft större möjlighet att erbjuda högre löner för att attrahera och behålla personal. Den offentliga sektorn, som är mer beroende av skattefinansiering, har haft svårare att matcha den privata sektorns löneökningar. Det är dock viktigt att komma ihåg att den offentliga sektorn spelar en avgörande roll för samhällets välfärd och att dess anställda utför viktiga samhällsfunktioner.
För att säkerställa en hållbar löneutveckling och bibehålla attraktionskraften för den offentliga sektorn är det viktigt att adressera den nuvarande obalansen. Det krävs en dialog mellan arbetsmarknadens parter för att hitta lösningar som säkerställer att lönerna i den offentliga sektorn utvecklas i takt med den privata sektorns. Det kan handla om att öka resurserna till den offentliga sektorn, men också om att se över lönebildningsprocessen och säkerställa att den fungerar på ett rättvist och transparent sätt. En fortsatt obalans i löneutvecklingen riskerar att få negativa konsekvenser för både den offentliga sektorns attraktionskraft och för förtroendet för den svenska modellen.
