För 66 miljoner år sedan inträffade en katastrofal händelse som omformade livet på jorden: Chicxulub-asteroiden slog ner på Yucatánhalvön i dagens Mexiko. Nedslaget utlöste en kedjereaktion av förödande konsekvenser, inklusive gigantiska tsunamis, globala skogsbränder och enorma mängder stoft, sot och svavel som slungades upp i atmosfären. Den rådande teorin har länge varit att just svavlet spelade en avgörande roll i det efterföljande massutdöendet genom att blockera solljuset, orsaka en dramatisk global nedkylning och störa fotosyntesen, vilket ledde till kollaps av näringskedjor och utrotning av bland annat dinosaurierna. Ny forskning, ledd av Katerina Rodiouchkina vid Luleå tekniska universitet, utmanar nu denna etablerade uppfattning.
Rodiouchkina och hennes team har analyserat sedimentlager från fem olika platser runt om i världen för att mäta mängden svavel som spreds i atmosfären efter nedslaget. Genom att studera dessa geologiska arkiv, som fungerar som tidsfönster in i det förflutna, har forskarna kunnat rekonstruera atmosfärens sammansättning efter asteroidnedslaget. Resultaten är överraskande: Analyserna visar att mängden svavel som släpptes ut i atmosfären var betydligt mindre än vad tidigare forskning indikerat – närmare bestämt fem gånger lägre. Denna upptäckt ifrågasätter den rådande teorin om svavlets dominerande roll i massutdöendet och öppnar upp för nya tolkningar av händelseförloppet.
Den tidigare teorin om en svavelinducerad global nedkylning, kallad ”impact winter”, postulerade att stora mängder svaveldioxid i atmosfären omvandlades till sulfatpartiklar, vilka reflekterade solljus tillbaka ut i rymden och orsakade en kraftig och långvarig temperatursänkning. Med Rodiouchkinas nya data om betydligt lägre svavelhalter blir det svårare att förklara massutdöendet enbart utifrån en dramatisk nedkylning. Detta leder forskarna till att ompröva de olika faktorerna som bidrog till utrotningen och ge större vikt åt andra potentiella orsaker.
Rodiouchkinas forskning stärker hypotesen att det snarare var stoft och sot, som också slungades upp i atmosfären vid nedslaget, som spelade en mer avgörande roll. Dessa partiklar blockerade solljuset och orsakade en period av mörker och kyla, vilket hämmade fotosyntesen och ledde till kollaps av ekosystem. Skillnaden är att stoft och sot har en mer kortvarig effekt än svavel, vilket skulle innebära en snabbare återhämtning för vissa organismer. Denna nyanserade bild av händelseförloppet kan förklara varför vissa arter, inklusive däggdjuren, överlevde medan dinosaurierna dog ut.
Den nya forskningen förändrar vår förståelse av massutdöendet för 66 miljoner år sedan och har implikationer för hur vi ser på evolutionens gång och däggdjurens, inklusive människans, uppkomst. Genom att utmana den etablerade teorin om svavlets dominerande roll öppnar Rodiouchkinas arbete upp för nya forskningsfrågor och bidrar till en mer komplett bild av denna avgörande period i jordens historia. Att förstå de exakta mekanismerna bakom massutdöendet är inte bara av akademiskt intresse, det ger oss också värdefulla insikter i hur ekosystem reagerar på dramatiska miljöförändringar och hur livet på jorden kan påverkas av stora katastrofer.
För Katerina Rodiouchkina, som sedan barnsben varit fascinerad av dinosaurier, är det en personlig triumf att bidra till att skriva om historien om deras utdöende. Hennes forskning visar hur ny teknik och nya data kan utmana etablerade sanningar och leda till en djupare förståelse av vår planets förflutna. Genom att gräva i sedimentlager och analysera deras kemiska sammansättning har Rodiouchkina inte bara kastat nytt ljus över ett av de mest dramatiska kapitlen i jordens historia, utan också öppnat upp för nya spännande forskningsvägar inom paleontologi och geologi.
