Iranska fotbollsspelare riskerar repressalier efter tyst protest

Iranska damlandslaget i fotboll förlorade samtliga tre matcher i gruppspelet under Asiatiska mästerskapen i Australien, men medietrycket kring laget och spelarna har av uppenbara skäl varit enormt.

Både spelare och ledare stod helt tysta medan den iranska nationalsången spelades inför lagets öppningsmatch mot Sydkorea. Gesten tolkades som en tyst protest mot regimen – och väckte starka reaktioner.

Spelarnas ställningstagande är också förknippat med stora risker, befarar Maja Åberg, expert vid Amnesty.

”Det är en utsatt situation i allmänhet för kvinnor i Iran som på olika sätt kämpar för kvinnors rättigheter, eller till exempel väljer att gå ut utan huvudduk”, säger hon.

”Men när kvinnliga fotbollsspelare får så mycket internationell uppmärksamhet tillkommer ytterligare en dimension. När de valde att inte sjunga nationalsången kallades de för förrädare, vilket naturligtvis är oerhört allvarligt.”

Ställningstagandet föranledde bland annat Reza Pahlavi, son till Irans störtade shah, att uppmana Australien att bevilja spelarna asyl för att skydda dem från repressalier i hemlandet.

Ett antal spelare och ledare har sedan dess också beviljats asyl – vilket dock inte är riskfritt, enligt Mellanösternexperten Anders Persson, som är docent i statsvetenskap och forskare vid Linnéuniversitetet.

”Det råder ingen tvekan om att dessa fotbollsspelare tar en viss risk. Man bör komma ihåg att Iran har dödat regimkritiker i väst under många, många år”, säger han.

Händelsen kan även innebära risker för spelarnas familjer i Iran, fortsätter Maja Åberg.

”Amnesty har länge dokumenterat olika fall där familjer har drabbats”, säger hon. ”Det kan handla om att de trakasseras, hotas eller tvingas göra uttalanden på statliga kanaler där de tar avstånd från vad deras familjemedlemmar har gjort.”

Anders Persson delar den bilden. ”Många auktoritära regimer använder familjer och deras situation i hemlandet för att sätta press på exiliraniers, som i detta fall”, säger han. ”Vi har haft fall i Sverige också. Att hota familjen är förstås ett mycket effektivt sätt att sätta press på enskilda individer.”

Protesterna från fotbollsspelarna kommer i en tid då Iran upplever en av de största protestbölgorna i landets moderna historia. Sedan hösten 2022, efter Mahsa Aminis död i moralpolis förvar, har tusentals människor, främst kvinnor, protesterat mot de strikta klädkoderna och regimens förtryck.

Den iranska regimen har svarat med hårda tillslag mot demonstranter och regimkritiker, med hundratals döda och tusentals fängslade som följd. Även kända idrottsprofiler har drabbats, med fotbollsspelaren Amir Nasr-Azadani som ett exempel – han dömdes ursprungligen till döden för sin påstådda inblandning i protesterna, innan straffet senare omvandlades till fängelse efter internationella påtryckningar.

För iranska idrottare utomlands har situationen blivit allt mer komplicerad. De förväntas representera sitt land samtidigt som många känner solidaritet med protesterna. Att inte sjunga nationalsången eller på annat sätt visa sitt stöd för protesterna har blivit ett kraftfullt symboliskt ställningstagande.

Enligt internationella människorättsorganisationer fortsätter Iran att använda allt hårdare metoder för att tysta kritiker, både inom och utom landets gränser. För de spelare som nu beviljats asyl väntar en oviss framtid där oron för familjemedlemmar kvar i Iran kommer att vara konstant.

Experter bedömer att konflikten mellan regimen och dess kritiker sannolikt kommer att fortsätta under överskådlig framtid, med idrottare och andra publika personer fångade i mitten av denna komplexa situation.