Nicole Kidmans ”Babygirl” framstår initialt som en erotisk thriller i 90-talsstil, liknande de där Michael Douglas spelade en högt uppsatt chef som riskerade allt i en kontorsaffär. Men filmen gräver djupare och påminner snarare om Michael Hanekes ”Pianisten” eller Paul Verhoevens ”Elle”, vilka båda utforskar komplexiteten i medelålders kvinnors sexualitet, deras maktutövning och samtidigt längtan efter underkastelse. En annan tydlig referens är ”9 ½ vecka”, vars kontroversiella skildring av sado-masochism och komplicerade relationsdynamik här presenteras i en modern ”girlboss”-förpackning som speglar en mer kinkpositiv samtid.
Romy, spelad av Kidman, har allt en modern kvinna förväntas sträva efter: en topposition i ett multinationellt företag, en kärnfamilj och en kärleksfull make. Men under den polerade ytan döljer sig ett begär som bara kan stillas med hårdporr, något den unge praktikanten Samuel anar. Deras hemliga affär utvecklas snabbt till ett spel där Romy söker dominans och tydliga order, medan Samuel tillfredsställer hennes behov. Maktdynamiken är komplex; Romy har formell makt över Samuel, men han besitter samtidigt makten att förstöra hennes liv. Likt en spelmissbrukare drivs hon av spänningen i att riskera allt.
Filmen bär även spår av ”Eyes Wide Shut”, en annan julfilm i New York-miljö som utforskar förbjudna begär. I ”Eyes Wide Shut” spelade Kidman den bedragna hustrun, medan hon här tar motsatt roll och briljerar som den som utforskar sina mörkare sidor. Samuels karaktär antyds ha underliggande ”mommy issues”, men hans känsloliv utforskas ytligt och han fungerar främst som en projektionsyta och ett sexobjekt för Romy. Harris Dickinson, som spelar Samuel, utstrålar tillräckligt med karisma för att potentiellt ta över stafettpinnen som Hollywoods nye ”pretty boy” från Austin Butler.
Trots filmens styrkor faller slutet platt och känns som ett antiklimax. Det presenteras som en triumf, men den dramatiska uppbyggnaden saknas för att rättfärdiga detta. Det är synd, med tanke på att filmen i övrigt är ett smart, sexigt och oväntat roligt drama. Skildringen av den komplicerade maktbalansen och den kvinnliga sexualiteten är både utmanande och fascinerande. Kidmans prestation är övertygande och hon lyckas gestalta Romys inre konflikter på ett nyanserat sätt.
”Babygirl” är en film som väcker frågor och utmanar konventionella föreställningar om kvinnlig sexualitet. Den undersöker begär, makt och sårbarhet på ett sätt som både lockar och provocerar. Trots det något svaga slutet är ”Babygirl” en film som stannar kvar i minnet och väcker tankar långt efter att eftertexterna har rullat. Den är ett välkommet tillskott till genren och ett bevis på Nicole Kidmans förmåga att gestalta komplexa och mångfacetterade karaktärer.
Slutligen, medan filmen refererar till tidigare verk som ”9 ½ vecka”, lyckas den undvika att bli en simpel kopia. Den moderna kontexten och ”girlboss”-perspektivet ger historien en ny dimension och gör den relevant för dagens publik. ”Babygirl” är inte bara en erotisk thriller, det är en film som utforskar den moderna kvinnans inre liv och de utmaningar hon ställs inför i en värld där förväntningar och begär ofta kolliderar.
