Fallet Catrine da Costa, vars styckade kropp hittades i plastpåsar 1984, har etsat sig fast i det svenska rättsmedvetandet som ett exempel på en djupt bristfällig utredning. Dokumentären ”Det svenska styckmordet” belyser de omfattande missgreppen inom polis och åklagarmyndighet som ledde fram till rättegången mot rättsläkaren Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén 1988. Trots att männen friades från mordanklagelserna, innehöll domskälen en formulering som för evigt skulle kasta en skugga över deras liv: det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att de styckat Catrine da Costas kropp. Denna formulering, som i praktiken pekade ut dem som skyldiga till åtminstone en del av brottet, blev en paradox i en friande dom.
Dokumentären gräver djupt i utredningens brister och belyser hur polisens inledande missgrepp, bland annat med hanteringen av bevismaterial och vittnesmål, lade grunden för en rättsprocess präglad av osäkerhet och spekulationer. Leif GW Persson, en av Sveriges mest kända kriminologer, har beskrivit fallet som en “härdsmälta” inom rättsväsendet, ett uttalande som understryker den allvarliga kritiken mot hur utredningen sköttes. Genom intervjuer med inblandade personer, granskning av dokument och rekonstruktioner av händelseförloppet, blottläggs de svagheter som präglade utredningen och som slutligen ledde till en dom som lämnade fler frågor än svar.
Den kontroversiella formuleringen i domskälen om styckningen har länge varit en gåta. John-Henri Holmberg, en av nämndemännen i rättegången, träder nu fram och vittnar om sin förvåning över formuleringen. Han uppger att han inte minns att den diskuterades under överläggningarna och att han först såg den i den färdiga domen som han fick hemskickad. Detta väcker allvarliga frågor om hur domen kom till och vem som egentligen var ansvarig för formuleringen. Chefsdomaren, som avled förra året, kan tyvärr inte längre ge några svar.
Holmbergs vittnesmål ger ytterligare tyngd åt kritiken mot den rättsliga processen. Han menar att den slutgiltiga domen inte återspeglade den slutsats som nämndemännen kommit fram till under sina överläggningar. De ansåg att männen var oskyldiga, medan domslutet, genom den till synes motsägelsefulla formuleringen, antyder deras skuld. Den tragiska ironin är att männen, trots att de friades, aldrig kunde rentvå sitt namn helt på grund av denna formulering. De blev dömda i den allmänna opinionen, trots att de formellt sett var oskyldiga.
Fallet Catrine da Costa är mer än bara ett enskilt mordfall. Det är en symbol för de potentiella fallgroparna inom rättsväsendet, vikten av en noggrann och objektiv utredning och faran med att dra förhastade slutsatser. Det är också en påminnelse om hur mediernas bevakning och den allmänna opinionen kan påverka rättsprocessen och hur viktigt det är att skydda den rättsliga säkerheten för alla inblandade. Da Costa-fallet fortsätter att vara aktuellt, inte bara för de direkt berörda, utan för hela samhället, som en ständig påminnelse om behovet av ett rättssäkert system.
Dokumentären ”Det svenska styckmordet” ger en fördjupad inblick i detta komplexa fall och belyser de många frågetecken som fortfarande omgärdar det. Genom att granska utredningens brister och ge röst åt de inblandade, bidrar dokumentären till en viktig diskussion om rättsäkerhet och behovet av ständiga förbättringar inom rättsväsendet. Fallet Catrine da Costas öde förblir en tragisk påminnelse om vikten av att söka sanningen, oavsett hur komplicerad och smärtsam den kan vara.
