Kulturkanonen möter svalt intresse på skånska bibliotek

Det har nu gått fyra veckor sedan Sveriges nya kulturkanon introducerades, men SVT:s kartläggning visar att intresset bland låntagare är överraskande lågt. En undersökning genomförd på 20 skånska bibliotek dagen innan visade att närmare 80 procent av verken fortfarande står outlånade i hyllorna och magasinen.

Sebastian Harrison, bibliotekarie i Kävlinge, bekräftar det svala intresset: ”Jag har inte fått några frågor i disken om någon av de här böckerna.”

Bland de verk som ingår i kulturkanonen är det framför allt Karin Boyes framtidsdystopi ”Kallocain” som lockat flest läsare. Av bibliotekets exemplar var drygt 43 procent utlånade vid undersökningstillfället. Betydligt sämre gick det för såväl August Strindbergs ”Giftas” som Vilhelm Mobergs klassiska ”Utvandrarna”, där endast omkring tio procent av exemplaren var i omlopp bland låntagarna.

Kulturkanonen, som lanserades på initiativ av den borgerliga regeringen, innehåller ett urval av verk som anses representera det främsta från svensk kulturhistoria. Tanken har varit att lyfta fram litteratur, konst, film och musik som på olika sätt format det svenska kulturarvet och ge dessa verk större spridning och uppmärksamhet.

Urvalet har varit omdiskuterat och väckt debatt kring vilka verk som bör inkluderas. Även själva idén med en kulturkanon har fått kritik från vissa håll, där kritiker menar att det är problematiskt att från officiellt håll peka ut vilka kulturella verk som är mest värdefulla.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) ser dock positivt på utvecklingen. I ett mejl till SVT skriver hon att hon tycker det varit ”roligt och inspirerande att följa debatten som kulturkanon väckt” och att de flesta reaktioner hon fått varit positiva. Angående de låga utlåningssiffrorna i Skåne har hon en mer optimistisk tolkning: ”Att det i så fall finns goda förutsättningar att ta del av verken på skånska bibliotek för den som är nyfiken.”

Fenomenet med kulturkanoner är inte unikt för Sverige. Danmark introducerade en officiell kulturkanon redan 2006, och flera andra länder har liknande initiativ. Syftet är ofta att stärka den nationella identiteten och säkerställa att viktiga kulturella verk inte glöms bort i en tid av globalisering och snabb kulturell förändring.

Trots kulturministerns positiva syn finns det anledning att reflektera över de låga utlåningssiffrorna. En möjlig förklaring kan vara att många av verken redan är välkända och har studerats i skolan, vilket kan minska nyhetens behag. En annan aspekt är att dagens läsvanor har förändrats, med ökad konkurrens från digitala medier och nya litterära uttrycksformer.

Bibliotekariernas roll i att förmedla och lyfta fram kanonen kan också vara avgörande. När Sebastian Harrison i Kävlinge konstaterar att ingen frågat efter verken i disken, väcker det frågor om hur aktivt biblioteken arbetar med att presentera och rekommendera just dessa böcker för sina besökare.

Samtidigt kan man argumentera för att kulturkanonen fyller sitt syfte bara genom att existera och skapa debatt, oavsett om böckerna lånas ut i hög utsträckning eller inte. Diskussionen om vilka verk som är centrala i vår kulturhistoria kan i sig vara värdefull och leda till ett ökat intresse för kulturarvet på längre sikt.

För skånska bibliotek och andra kulturinstitutioner runt om i landet återstår att se om intresset för kulturkanonens verk kommer att öka med tiden, eller om initiativet främst blir en symbolisk markering från politiskt håll om vikten av det svenska kulturarvet.