Svenskt bistånd används för att förhandla om tvångsutvisningar

Sveriges Radio Ekot avslöjade på onsdagen att svenskt bistånd på 100 miljoner kronor till Somalia har omdirigerats till projekt nära den somaliska premiärministerns kontor. Detta i utbyte mot att Somalia tar emot tvångsutvisade medborgare.

Avslöjandet har väckt starka reaktioner inom den svenska politiken. Centerpartiet har nu kallat biståndsminister Benjamin Dousa till utrikesutskottet för att förklara situationen närmare.

I en intervju med Dagens Nyheter pekar Dousa på att liknande tillvägagångssätt planeras för fler länder: ”Syrien ligger närmast till hands. Där hoppas vi få ett fungerande återvändande på plats. Vi har arbetat på detta sätt även i Irak och i Libanon,” säger han.

Till nyhetsbyrån TT bekräftade Dousa på onsdagen att användningen av biståndspolitik som verktyg för att säkerställa fungerande återvändandeprocesser är en viktig del i omorienteringen av det svenska biståndet.

”Det är nytt för Sverige, men i Danmark har de gjort detta i årtionden. Jag hoppas att vi kan göra fler sådana överenskommelser. Det handlar om människor som antingen har fått avslag på sin asylansökan eller icke-svenska medborgare som har begått grova brott här,” förklarade han.

Detta representerar en betydande förändring i svensk biståndspolitik. Traditionellt har Sverige hållit fast vid principen att bistånd ska ges utan politiska villkor och främst fokusera på fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling. Den nya inriktningen innebär att biståndet nu aktivt används som förhandlingsverktyg i migrationsfrågor.

Situationen i Somalia är särskilt komplex. Landet har under decennier präglats av inbördeskrig, politisk instabilitet och humanitära kriser. Sverige har länge varit en av de största biståndsgivarna till Somalia, med fokus på fredsbyggande insatser, demokratiutveckling och humanitärt stöd.

Enligt experter på internationellt bistånd kan denna typ av villkorade biståndsöverenskommelser vara problematiska ur flera perspektiv. Det finns risk att biståndsmedel inte når de mest utsatta grupperna om pengarna styrs mot projekt som gynnar politiska eliter. Dessutom kan det undergräva förtroendet för biståndsgivarländer om humanitärt stöd uppfattas ha dolda politiska agendor.

Flera biståndsorganisationer har uttryckt oro över utvecklingen. De menar att bistånd bör ges baserat på behov och inte användas som påtryckningsmedel i migrationspolitiken. Samtidigt finns det röster som försvarar den nya strategin och menar att det är ett pragmatiskt sätt att hantera utmaningarna med återvändande av personer utan uppehållstillstånd.

Danmarks erfarenheter, som Dousa hänvisar till, har varit o