Toalettbesöket slutade på förlossningen – vägde 600 gram

Morgonen i mitten på januari 2019 började som vanligt. Den dagen var Erika Bäck, 29, prick 23 veckor gravid – precis över den gräns som i Sverige räknas som det tidigaste ett barn kan födas och ändå överleva.

Erika minns hur hon under ett helt vanligt toalettbesök upptäckte att något inte stod rätt till.

– Det känns som att att jag behövde bajsa. Men då märkte jag att det kom från fel hål. När jag tittar ner så är det som en mörkgrå hinna, som en halv pingisboll med massa blodådror som buktar ut.

Erika ringde genast till förlossningen, som trodde att de rörde sig om en svampinfektion. I stället hänvisades hon till specialistmödravården, som bad henne komma in på kontroll på sjukhuset i Falun.

Under undersökningen kunde Erika direkt märka på gynekologens ansiktsuttryck att något inte stod rätt till.

– Han sa att din tapp är helt utplånad, du är fyra centimeter öppen, berättar Erika.

Hon fortsätter:

– Det första jag tänkte var att jag har ju matlådan i bilen, jag ska jobba i eftermiddag. Men läkaren sa ”du kommer inte vara tillbaka på jobbet förrän du har blivit mamma”.

Efter det hände saker i snabb takt. Erika fick en kortisonspruta för att bebisens lungor skulle mogna snabbare och flögs med ambulanshelikopter till förlossningen i Uppsala. Erikas sambo Christoffer Erlandsson, 32, var på jobb i Sälen. Flera timmar därifrån.

Sparkade sig ur livmodern

Den lilla bebisen rörde sig mycket i Erikas mage. För varje rörelse åkte fostersäcken längre och längre ner. 

– Till slut hade han sparkat sig ut ur livmodern, från höften och ner var han i själva vaginan, berättar Erika. 

Efter ett par dagar på förlossningen i Uppsala började Erika känna något som liknade värkar och sambon Christoffer kunde se sin sons fötter röra sig innanför fosterhinnan.

Dagen efter togs beslutet att förlossningen skulle sättas i gång. Det blev ett kort förlopp.

– Han flyger ut. Ingen tar emot honom, de trodde inte att han skulle komma ut så han slår i madrassen. Jag ser Christoffers min när han ser bebisen, att han tänkte ”jävlar, vad liten”, berättar Erika.

Den lilla pojken som precis kommit ut vägde bara 615 gram och var 30 centimeter lång. 

Förlossningspersonalen stoppade ner den nyfödda pojken i vad Erika kallar ”som en stekpåse”, medan navelsträngen mjölkades på viktiga näringsämnen. Erikas moderkaka ville först inte släppa och hon förlorade mycket blod. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

”Jag ville avsluta vården”

Den dramatiska förlossningen var bara början på den nya familjens långa resa.

Hur pojken, som fick namnet Milton, skulle klara sig – om han ens skulle överleva – var det ingen som kunde säga. Erika och Christoffer fick av läkarna inget veta om sin sons chanser. 

Tiden på neonatalavdelningen blev svår.

Efter ett par dagar drabbades Milton av en svår hjärnblödning, grad fyra.

– Jag sa att jag ville avsluta vården. Det här är inte ett liv. Hur mycket av den lilla hjärnan är kvar efter en sådan blödning, tänkte jag då, minns Erika. 

 – Personalen sa att från 22+0 har barnet rätt till ett liv. Så länge hjärtat pumpar.

Erika hade till en början svårt att knyta an till sin son. Hon kallar det för en försvarsmekanism. 

– När jag såg honom för första gången kände jag ”vad är det där för en liten alien?”. 

– Jag tänkte att om jag inte älskar barnet så kommer det inte göra lika ont om det dör. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I bubblan på sjukhuset fick Erika och Christoffer äntligen hålla sin son, kort efter hjärnblödningen. 

– Då fick jag ta upp honom på bröstet för första gången. Jag låg tre timmar, sedan byttes vi av och Christoffer låg tre timmar. Vi försökte snitta minst nio timmar om dagen. 

De turades de om att hålla den lilla kroppen hud mot hud – timme efter timme, dag efter dag. De turades också om att få vara sårbara och sorgsna.

– När jag var ledsen var Christoffer stark, och tvärtom. Vi var väldigt samspelta och lät varandra vara ledsna. 

”Vågade aldrig säga att jag älskade honom”

Efter elva veckor i Uppsala fick familjen lämna sjukhuset. Det var först då föräldrarna fick veta hur allvarligt läget faktiskt varit för Milton.

– Läkaren sa att de trott att han skulle dö i magen, under förlossningen eller några timmar efter, säger Erika. 

Och den lilla pojken skulle fortsätta att slå alla med häpnad. Han gjorde framsteg efter framsteg och efter ytterligare sex veckor på sjukhuset i Falun fick familjen äntligen åka hem till huset i Rättvik. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Milton var då fyra månader gammal – men egentligen skulle han inte ens ha fötts än. Dagen efter hans beräknade födelsedatum fick han för första gången se sitt hem.

Under månaderna som gått hade Milton sakta men säkert hittat en väg in till sin mammas hjärta.

– Jag vågade aldrig säga att jag älskade honom, även om jag nog gjorde det. Jag hade ju fattat tycke för det här lilla köttstycket, jag var ju förälder, berättar Erika. 

Hon fortsätter:

– Första året med ett barn som har fötts så här tidigt är kritiskt. Så jag tror att jag sa för första gången på hans ettårsdag att jag älskade honom, berättar Erika. 

Det har nu gått mer än tre år sedan den dramatiska dagen på toaletten.

Den nyblivna treåringen Milton har, trots hjärnblödningen, inga bestående men.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Han pratar, skrattar och växer precis som andra barn.

– Han går lite på tå med höger ben, och visar typiska tecken på spasticitet och ska utredas för cp på grund av det. Men annars har han följt alla kurvor precis som han ska. Han är med i gänget, säger Erika.

– En stel hälsena eller en vad så är det allt han kommer få. Vi tar en skev liten fot alla dagar i veckan, jämfört med vad det hade kunnat bli. 

Moderkakan skickades på analys

Varför Milton kom så mycket tidigare än planerat vet man fortfarande inte. Erikas moderkaka skickades på analys, men inga slutsatser kunde dras av det. 

Erika har bindvävssjukdomen Ehlers-Danlos syndrom, som skulle kunna vara en förklaring.

Hon har själv svårt att se att det fanns några tecken på att Milton skulle födas för tidigt. Hon hade dock en känsla av att graviditeten låg väldigt långt ner.

– Varje gång jag reste mig upp kändes det som att allt inuti skulle trilla ur. Jag fick nästan sätta händerna för hålet och trycka upp allt, minns hon.

Men trots det såg allt bra ut på alla kontroller.

– Jag var på ett ultraljud veckan innan det satte i gång och allt såg bra ut. Det enda de inte kollade var min livmodertapp. Läkaren sa i efterhand att jag var den sista hon trodde skulle föda för tidigt. För allting var så perfekt. 

I efterhand känner sig Erika snuvad på både graviditet och förlossning.

– Jag kände att jag inte ens har kämpat för att få honom. Ett skönt ligg, typ ingen graviditet och inga jobbiga värkar och sen kom han. Egentligen har vi ju inte kämpat i efterhand heller, det är ju han som har kämpat, för vår skull. 

Trots vad de gått igenom finns tankar på ett syskon till Milton.

– I dag är rädslan för att samma sak ska hända igen större än längtan. Men jag kan inte släppa det. Jag vet inte om jag kan vara så självisk att man kanske utsätter ett till litet liv för samma sak. Nu har det gått så pass bra med Milton, så man kanske bara ska vara nöjd med det?