Långsam process för upprättelse väcker frustration bland tornedalingar

Svenska statens assimileringspolitik mot nationella minoriteter under 1800- och 1900-talen är en mörk del av Sveriges historia som först på senare år fått officiell uppmärksamhet. En kommission tillsattes för att utreda denna politik, med det uttalade syftet att ge berörda minoriteter kollektiv upprättelse, främja försoning och förhindra att liknande övergrepp sker i framtiden.

Men processen går långsamt, något som väcker stark kritik från minoritetsgrupper som väntat länge på ett erkännande från svenska staten. Särskilt tornedalingar, en av Sveriges fem erkända nationella minoriteter, uttrycker nu frustration över vad de upplever som bristande politisk handlingskraft.

I en intervju med SVT Uutiset förklarar kulturminister Parisa Liljestrand att regeringen medvetet väljer att inte skynda i frågan. Ministern motiverar den långsamma processen med hänvisning till ärendets känsliga natur.

”Det handlar om människor som har blivit mycket illa behandlade,” säger Liljestrand, och antyder att regeringen vill säkerställa att hanteringen sker på ett respektfullt och genomtänkt sätt.

Detta argument möter dock kritik från Lena Engqvist Forslund, styrelseordförande för Tornedalsteatern, som påpekar en smärtsam realitet: många äldre tornedalingar som personligen upplevt konsekvenserna av assimileringspolitiken riskerar att gå bort innan regeringen formellt ber om ursäkt.

”Vi tycker att det går väldigt trögt och saknar en tydlig politisk vilja,” säger Engqvist Forslund.

Assimileringspolitiken som bedrevs mot tornedalingar innebar bland annat förbud mot att tala meänkieli (tornedalsfinska) i skolan och en systematisk nedvärdering av den tornedalska kulturen. Barn bestraffades för att de talade sitt modersmål och många växte upp med en känsla av skam över sin kulturella identitet.

Tornedalingar är en av Sveriges fem nationella minoriteter, tillsammans med samer, sverigefinnar, judar och romer. Gruppen fick officiell minoritetsstatus år 2000 när Sverige ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Meänkieli erkändes samtidigt som ett av Sveriges minoritetsspråk.

Trots dessa formella erkännanden menar många att staten inte tillräckligt tydligt konfronterat den historiska orättvisa som begicks. Kommissionens arbete har därför välkomnats som ett viktigt steg, men den utdragna processen och avsaknaden av en tydlig tidplan för när en officiell ursäkt kan förväntas har lett till besvikelse.

Frågan om statens ansvar för historiska övergrepp mot minoriteter är inte unik för Sverige. Liknande processer har genomförts i flera länder, inklusive Norge och Finland, där staten formellt bett om ursäkt för sin behandling av minoritetsgrupper. Kritiker menar att Sveriges relativt långsamma agerande står i kontrast till grannländernas mer resoluta hantering.

För många tornedalingar handlar det inte bara om en symbolisk ursäkt, utan om ett erkännande som kan bidra till läkning av kollektiva trauman och återupprättande av kulturell stolthet. Den språkliga och kulturella revitalisering som pågår i Tornedalen har under senare år fått ökat stöd, men många menar att en officiell ursäkt är nödvändig för att fullt ut kunna gå vidare.

Medan regeringen fortsätter sitt övervägande återstår frågan hur länge de som personligen upplevt assimileringspolitikens konsekvenser ska behöva vänta på upprättelse. För många tornedalingar är tiden en faktor som inte kan ignoreras i sökandet efter historisk rättvisa och försoning.