Nigeria, ett land präglat av djup ekonomisk kris, brottas med en växande population av gatubarn. I delstaten Kano har den religiösa polisen, Hisbah, inlett en kontroversiell kampanj för att avlägsna dessa barn från gatorna. Sedan början av året har Hisbah genomfört nattliga räder, där hundratals barn, många sovande, har förts bort från sina sovplatser. Denna aktion har väckt oro och frågor om barnens välbefinnande och rättigheter.
Hisbahs generaldirektör, Abba Sufi, motiverar insatsen med att gatubarnen utgör ett allvarligt socialt och säkerhetsmässigt hot. Han beskriver dem som potentiella rekryter för kriminella nätverk och en ”tickande bomb”. Enligt Sufi har Hisbah samlat in 300 pojkar från gatorna och placerat dem i rehabiliteringsläger. Den ekonomiska krisen i Nigeria har tvingat allt fler familjer i fattigdom, vilket i sin tur drivit många barn ut på gatorna för att överleva.
Kanos guvernör tillsatte i november en kommitté med uppdraget att avlägsna gatubarn från staden. Många av dessa barn sover under bar himmel, saknar tillgång till utbildning och vård, och tvingas tigga, sälja varor vid trafikljus eller samla skrot för att försörja sig. Dessa desperata åtgärder är ofta det enda sättet för dem att få tag på mat. FN:s barnfond, Unicef, uppskattar att 18,5 miljoner barn i Nigeria inte går i skolan, varav 1,9 miljoner, motsvarande 39 procent av alla barn, finns i Kano.
Hisbah hävdar att de planerar att erbjuda ”psykosocialt” stöd och rådgivning till de barn som omhändertas. De lovar också att intresserade barn ska få möjlighet att gå i skolan, medan andra ska få hjälp att hitta ett yrke. Tidigare försök att avlägsna gatubarn från Kanos gator har dock misslyckats, vilket väcker skepticism kring Hisbahs förmåga att genomföra sina planer på ett effektivt och hållbart sätt. Kritiker ifrågasätter även om dessa räder är den bästa lösningen för att hantera problemet med gatubarn.
Den komplexa situationen i Kano belyser de utmaningar som Nigeria står inför. Den ekonomiska krisen driver allt fler barn ut i fattigdom och utsatthet. Samtidigt saknas effektiva strategier för att hjälpa dessa barn och ge dem en trygg framtid. Hisbahs tillslag, även om de är välmenade, riskerar att förvärra situationen för de mest utsatta barnen. Det är avgörande att hitta långsiktiga lösningar som adresserar de bakomliggande orsakerna till problemet och säkerställer att alla barn får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.
Framtiden för dessa barn hänger i luften. Medan Hisbah hävdar att de agerar i barnens bästa intresse, finns det en oro för att deras metoder kan vara kontraproduktiva. Behovet av en mer holistisk och medkännande strategi för att ta itu med problemet med gatubarn i Nigeria är uppenbart. Det krävs samordnade insatser från regeringen, civilsamhället och internationella organisationer för att skapa en trygg och hållbar framtid för dessa utsatta barn. Utan sådana insatser riskerar de att fortsätta leva i marginalisering och utsatthet, med begränsade möjligheter att bryta sig loss från fattigdomens grepp.
