Den 9 januari 2019 stod Venezuela inför en betydande politisk vändpunkt då Nicolás Maduro skulle sväras in för en tredje presidentperiod. Oppositionen, djupt kritisk mot Maduros styre och den ifrågasatta valprocessen som ledde till hans återval, manade till omfattande gatuprotester. De såg detta datum som en avgörande möjlighet att manifestera folkets missnöje och kräva en förändring. Maria Corina Machado, en framträdande oppositionspolitiker, uttryckte i starka ordalag att dagen skulle bli historisk, en dag då Venezuela ropade ”Nog!”. Oppositionen hoppades att protesterna skulle bli en vändpunkt i den politiska krisen och bana väg för en demokratisk övergång.
Bakgrunden till oppositionens uppmaning var den kontroversiella valprocessen som föregick Maduros återval. Valet i juli 2018 präglades av anklagelser om oegentligheter, bristande transparens och begränsad tillgång för internationella observatörer. Valresultatet ifrågasattes starkt både inom landet och internationellt. Kritik riktades mot att valdata inte offentliggjordes fullt ut och att oberoende valövervakning förhindrades. Denna brist på transparens väckte allvarliga tvivel om valets legitimitet och förstärkte oppositionens misstro mot Maduro-regimen.
Oppositionens uppmaning till protester fick stöd från flera internationella aktörer. EU, USA, FN och flera grannländer uttryckte sin oro över valprocessen och den politiska situationen i Venezuela. De ifrågasatte Maduros seger och krävde att den venezuelanska regeringen skulle respektera demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Det internationella samfundet uppmanade till dialog och en fredlig lösning på krisen, men samtidigt uttrycktes stöd för det venezuelanska folkets rätt att protestera och uttrycka sin åsikt.
Situationen i Venezuela var komplex och präglad av djup polarisering. Maduro-regimen hävdade att valet var fritt och rättvist och anklagade oppositionen för att försöka destabilisera landet. Regeringen varnade för att våldsamheter skulle bemötas med kraft. Samtidigt upplevde Venezuela en allvarlig ekonomisk kris med hyperinflation, matbrist och en omfattande humanitär kris. Den ekonomiska kollapsen hade förvärrat den politiska instabiliteten och ökat folkets missnöje.
Inför den 9 januari rådde stor spänning i Venezuela. Oppositionen hoppades att protesterna skulle bli massiva och tvinga Maduro att avgå. Regeringen förberedde sig för att möta protesterna med en stark polis- och militärnärvaro. Det internationella samfundet följde utvecklingen med oro och uppmanade till återhållsamhet från båda sidor. Det stod klart att den 9 januari skulle bli en avgörande dag för Venezuelas framtid.
Utvecklingen efter den 9 januari visade att oppositionens förhoppningar om en omedelbar förändring inte infriades. Protesterna möttes av ett hårt motstånd från säkerhetsstyrkorna och Maduro befäste sin makt. Den politiska krisen fortsatte och Venezuela förblev djupt splittrat. Det internationella trycket på Maduro-regimen ökade dock, och sanktioner infördes mot flera högt uppsatta tjänstemän. Den humanitära krisen förvärrades ytterligare och många venezuelaner tvingades fly landet. Framtiden för Venezuela förblev oviss, men den 9 januari 2019 markerade en viktig punkt i landets turbulenta politiska historia.
