Svenska Akademien tilldelar László Krasznahorkai Nobelpriset i litteratur

I en värld där litterära gränser ständigt utmanas har Svenska Akademien utsett den ungerske författaren László Krasznahorkai till 2024 års Nobelpristagare i litteratur. Krasznahorkai, känd för sina mörka skildringar och sin särpräglade stil, har genom sitt författarskap skapat ett unikt litterärt universum som fängslat läsare världen över.

Krasznahorkai skildrar 1900-talet som om det vore medeltiden. Hans berättelser utspelar sig i en värld där det är mörkt och fuktigt, där det ständigt känns som sent i november. Hans karaktärer rör sig i landskap där förräderi och svek är vardagsmat, där marken bokstavligen gungar under människors fötter. Ibland dansar hans karaktärer, men det är en tröstlös dans utan glädje.

För den som är bekant med Béla Tarrs filmatiseringar av Krasznahorkais verk, särskilt ”Turinhästen”, blir författarens speciella atmosfär omedelbart igenkännbar. Det är en värld där kollektivet och generationernas växlingar presenteras i komplexa lager och labyrinter, en påminnelse om att samhället inte bara är något vi lever i, utan även något som lever inom oss.

Hans senaste roman, ”Herscht 07769, Florian Herschts roman om Bach”, är karakteristisk för hans unika stil. Översatt till svenska av Daniel Gustafsson, är romanen skriven som en enda lång mening, som om punkten blivit ett fientligt skiljetecken som författaren vägrar använda. Trots vad man skulle kunna förvänta sig, gör detta stilgrepp texten inte bara svårläst utan skapar också en känsla av öppenhet i en berättelse som i grunden handlar om undergång. Inte ens skiljetecknen får likna fängelser i Krasznahorkais värld.

Krasznahorkai delar vissa teman med andra nutida litterära giganter som Michel Houellebecq och Christian Kracht, vilka också ofta nämns i Nobelprisdiskussioner. Alla tre kan beskrivas som andliga förtvivlare, alienerade i den moderna världen, med en grundläggande känsla av förlust som genomsyrar deras verk. Men Krasznahorkai har sin alldeles egna röst.

Hans stora internationella genombrott kom 1989 med ”Motståndets melankoli”, som sammanföll med östblockets sammanbrott. Romanen, som för närvarande framförs som scenföreställning på Dramaten i Stockholm, är en apokalyptisk berättelse om hur mänsklig godhet och civilisation utgör sårbara skydd mot katastrofen. Boken kan läsas som en allegori där litteraturen fungerar som en vallgrav som skyddar mot undergången, mot extremism och totalitarism.

Krasznahorkais prosastil påminner om vattnet i en sådan vallgrav – tungt och gravid med mening, mörk och ständigt flödande. Hans litterära släktskap inkluderar Samuel Beckett, Claude Simon och Franz Kafka, men hans röst är ändå distinkt och omedelbart igenkännbar.

Valet av Krasznahorkai har också en politisk dimension. Den ungerska regimen under Viktor Orbán har uppvisat irritation över författarens kritiska hållning, vilket ger priset en ytterligare betydelse i dagens politiska klimat. Men det är framför allt för sin unika stilistiska och tematiska gärning som Krasznahorkai tilldelas litteraturens finaste utmärkelse.

Trots den skoningslösa pessimism som genomsyrar hans verk finns det alltid ett tröstande medlidande, och ibland en svart humor som glimtar till i mörkret. Som Krasznahorkai själv har skrivit i inledningen till en av sina romaner: ”Hoppet är ett misstag”. Karakteristiskt nog avslutas meningen utan punkt, som för att antyda att inte ens hopplösheten är absolut i Krasznahorkais universum.

Magyar-akademiledamoten Mats Malm beskrev under tillkännagivandet Krasznahorkai som ”en av samtidens mest framstående prosaister” och lyfte fram hur författaren ”utforskar tillvarons djupaste frågor med en språklig intensitet som saknar motstycke i modern litteratur”.