40 år efter mordet: Palmes politiska arv

Sen eftermiddag, sista februari 1986. Statsrådsberedningen tömdes på medarbetare när statsminister Olof Palme stannade till i dörröppningen för att vinka av en av sina sista kvarvarande medarbetare. ”Hej då! Trevlig helg! Vi ses på måndag” blev hans sista ord till kollegan. Några timmar senare föll han offer för det skott på Sveavägen som skulle komma att skaka Sverige i grundvalarna.

Mordet på Palme blev ett nationellt trauma som slet sönder bilden av Sverige som ett tryggt och fredligt land. Den misslyckade utredningen har fortsatt skapa olust, och under lång tid undveks både analys och diskussion om Palmes politiska arv.

Nu, fyra decennier senare, har politikern blivit något av en mytologisk gestalt. Från höger betraktas han ofta som en aggressiv vänsterdemagog, medan vänstern ser honom som symbolen för internationell solidaritet och välfärdssamhällets framväxt.

Denna förenklade bild gör dock inte Palme rättvisa. Han var en komplex person med många dimensioner som verkade i en annan tid, under andra förutsättningar än dagens. Det gör det svårt att spekulera i hur han skulle förhållit sig till vår tids utmaningar.

En politiker i sin prime

Olof Palme dog mitt i livet, inte ens 60 år gammal. Trots sin relativt unga ålder hade han redan hunnit göra ett betydande avtryck i svensk politik. Han var extremt mångsidig och hade arbetat med alla stora politiska frågor under många år innan han tillträdde som statsminister. Denna bredd gav honom förmågan att snabbt anpassa sig till förändrade förhållanden.

Många förknippar Palme med hans vassa retorik, och med rätta. Han var sin tids främste talare med ett enormt ordförråd och en närmast musikalisk känsla för språket. Han kunde ägna timmar åt att finslipa sina formuleringar och hade en särskild förmåga att lyfta vardagliga frågor till en högre nivå, att väva samman nuets utmaningar med framtidslöften.

Praktikern bakom retoriken

Vad som ofta glöms bort är att Palme även var en handlingsmänniska som fick saker genomförda. Redan som ung politiker anlitades han för att förhandla fram kompromisser och omsätta utredningar till genomförbar politik. Han var en kreativ problemlösare som trivdes med att vara djupt involverad i vardagspolitikens detaljer.

”The joy of politics” – den politiska glädjens kraft – var något Palme ofta framhöll: tillfredställelsen i att åstadkomma förändring, övervinna hinder och besegra dåliga odds.

Denna praktiskt inriktade politiker arbetade under skiftande förutsättningar. Under en period red han på en progressiv vänstervåg och drev på för utbyggnad av offentlig sektor och ökad jämställdhet. Men under senare år verkade han i ett kärvare klimat, med högervind internationellt och en svensk ekonomi som behövde saneras. Skattetaket var nått och offentlig sektor behövde effektiviseras.

Pragmatiskt förhållningssätt

Palme förkastade utopiska visioner till förmån för pragmatiska lösningar. Han var visserligen något av en romantiker, men framför allt en resultatpolitiker. Han förespråkade en stark marknadsekonomi – inte minst för att generera skatteintäkter till offentlig verksamhet. Han stod för en reglerad invandring, eftersom ett alltför stort inflöde skulle kunna underminera välfärdsstaten. Han förespråkade också en stark svensk försvarsindustri och ett nordiskt samarbete som motvikt mot stormakterna.

Hur skulle Palme agerat i dagens politik?

Hade 1990-talets djupa ekonomiska kris kunnat undvikas med Palme vid rodret? Sannolikt inte. Grunden till krisen lades redan under hans tid som regeringschef, och de interna konflikterna inom socialdemokratin hade redan börjat. Även en Palme-regering hade tvingats genomföra omfattande saneringsåtgärder, men kanske med en retorik och riktade insatser som gjort det lättare för partiets vänsterflygel att acceptera.

I frågan om svenskt EU-medlemskap skulle Palme med största sannolikhet varit för. I det nya politiska läge som uppstod under 1990-talet – med ekonomisk kris i Sverige, Berlinmurens fall och planer för ett förenat Europa – hade han sannolikt drivit samma linje som sin efterträdare Ingvar Carlsson.

När det gäller euron är frågan mer komplex, men troligt är att Palme idag skulle förespråka ett svenskt medlemskap – främst av politiska skäl, för att bidra till ett starkare Europa i en alltmer utmanande omvärld. Som den handlingsmänniska han var skulle han vilja sitta med vid beslutsbordet, inte bara observera från sidlinjen.

På samma sätt skulle han troligen stödja Sveriges nyliga Natointräde, återigen utifrån en pragmatisk bedömning av ett förändrat säkerhetspolitiskt läge.

Välfärd och migration

I migrations- och välfärdspolitiken är bedömningen svårare. Mycket talar för att Palme skulle varnat för en alltför omfattande invandring, för att skydda den välfärdsstat han värnade så starkt om. Samtidigt skulle han sannolikt varit kritisk mot delar av dagens politik.

Under hans tid togs de första stegen mot att öppna den offentliga sektorn för konkurrens, men det är osannolikt att han skulle stödja det utrymme vinstdrivande företag fått i dagens välfärdssektor. Han hade troligen föredragit att hålla konkurrensen inom den offentliga sektorns ramar.

Detta är naturligtvis spekulationer. Palme var en man för sin tid, och att föreställa sig honom i vår tid innebär helt nya förutsättningar. Givet dessa förändringar skulle han själv sannolikt ompröva flera av de ståndpunkter han hade för ett halvsekel sedan.

Palmes arv bör inte reduceras till ett statiskt monument över en svunnen tid. I stället bör vi inspireras av hans praktiska problemlösningsförmåga och hans vilja att anpassa politiken efter samhällets föränderliga verklighet.