Forssell om tvångsutvisningarna: ”Alltid jobbigt när barn hamnar i kläm”

I måndags framkom i en rapport från DN att antalet tvångsutvisningar har ökat markant i Sverige. Under förra året eskorterade kriminalvårdare mer än 2 300 personer till flygplan eller följde med dem under resan. Detta representerar en fördubbling jämfört med 2023, en utveckling som väcker både politiska och humanitära frågor.

Migrationsminister Johan Forssell (M) betonar att majoriteten av personer med utvisningsbeslut faktiskt lämnar landet frivilligt. Han menar att det finns ”jättegoda förutsättningar” för att personer ska kunna återvända självmant.

”De flesta väljer att lämna på egen hand, men för dem som inte gör det finns möjligheten att använda tvång – och den möjligheten är viktig,” säger Forssell i uttalandet.

Enligt migrationsministern beror den kraftiga ökningen av tvångsutvisningar på regeringens fokuserade arbete med att minska det så kallade skuggsamhället och förbättra integrationen. Forssell uppger att det för närvarande finns över 100 000 personer som vistas olagligt i Sverige, en siffra som enligt honom är alarmerande.

”Jag tror inte människor förstår hur stort det här problemet är. Det underminerar tilltron till hela den reglerade invandringen,” förklarar han.

Kriminalvården rapporterar att tvångsutvisningar ibland avbryts redan på Arlanda flygplats. Detta sker när flygpersonal vägrar transportera personer som inte samarbetar, vilket i vissa fall leder till att myndigheten tvingas chartra privata flygplan för att genomföra utvisningarna.

På frågan om de höga kostnaderna för chartrade plan svarar Forssell: ”Det är klart att det är en kostnad. Men det måste ställas mot alternativet. Vad kostar inte utanförskapet, skuggsamhället och segregationen? Att vi inte vet vilka som är i landet? Jag är övertygad om att det är värt att upprätthålla den reglerade invandringen.”

Under intervjun återkommer ministern flera gånger till frågan: ”Vad är alternativet?” – ett retoriskt grepp för att understryka nödvändigheten av nuvarande policy.

DN har även intervjuat en kvinna som beskriver alarmerande erfarenheter av tvångsutvisningsprocessen. Hon berättar att hon blivit utsatt för både våld och hot från eskortpersonal, inklusive en incident där hon knuffades in i ett badrum på förvarsboendet och trycktes upp mot handfatet – medan hennes fyraårige son var i närheten.

När Forssell konfronteras med dessa anklagelser säger han att hans uppfattning är att myndigheterna ”aldrig använder mer tvång än vad som absolut är nödvändigt”.

”Här har man ett eget ansvar att faktiskt medverka. Det är klart att om man är våldsam mot myndighetspersonal kan det innebära att de måste kunna försvara sig,” säger han.

På den direkta frågan om övervåld är ett problem som regeringen märker av, svarar Forssell nekande och understryker sin övertygelse om att processen sker på ett ordnat sätt.

Barnperspektivet har också lyfts i debatten. Kvinnan som DN intervjuat berättar att hennes fyraårige son blivit traumatiserad av utvisningsförsöken. Detta bekräftas av experter som Josefine Paulsen, barnpsykolog på Rädda Barnen, som menar att tvångsutvisningarna inte alltid är anpassade för barn.

När Forssell får frågan om hur man anpassar utvisningar när barn är närvarande, flyttar han ansvaret till föräldrarna: ”Det är alltid jobbigt när barn hamnar i kläm. Men jag menar att ansvaret för det måste läggas på föräldrarna som då väljer att stanna kvar i Sverige trots att man inte har rätt att vara i landet. Min uppfattning är att medarbetarna alltid tar barnens bästa i beaktande.”

Den märkbara ökningen av tvångsutvisningar speglar en hårdare migrationspolitik under den nuvarande regeringen. Samtidigt väcker utvecklingen frågor om mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller barn, samt om proportionaliteten i de metoder som används för att verkställa utvisningsbesluten.

Medan regeringen framhåller behovet av ett ordnat återvändande för att upprätthålla migrationssystemets trovärdighet, vittnar berättelser från de drabbade om en annan verklighet – en där barn och vuxna utsätts för traumatiska upplevelser under utvisningsprocessen.