Jacques Mwepu vill inte ha barn på Kumla: Vore fegt att inte säga vad jag tycker

I Sveriges fängelser förbereds plats för barn – Kumlas chef delar sina tvivel

En speciell avdelning på Kumlaanstalten har iordningställts för att ta emot barn så unga som 13 år från och med den 3 juli. Jacques Mwepu, anstaltschefen på Sveriges mest kända säkerhetsfängelse, visar runt i de nyinredda cellerna som han önskar att han aldrig behövt iordningställa.

– Ser ni vilken generös takhöjd det är här inne? säger Mwepu medan han låser upp en nyinredd fängelsecell och pekar mot taket.

Han visar de privata badrummen med dusch och toalett, samt de stora fönstren som ger gott om ljusinsläpp mot Kumlas välkända senapsgula murar och avancerade stängsel.

Mwepu, som har arbetat inom kriminalvården i 28 år, är öppet kritisk mot regeringens beslut att sänka straffbarhetsåldern från 15 till 13 år – ett ställningstagande han även delat med justitieminister Gunnar Strömmer.

– Det går emot den etik jag drivits av under alla år i kriminalvården, förklarar han.

För tre år sedan skrev Mwepu i sin självbiografi ”Från Kongo till Kumla” att fängelser för barn i Sverige låg långt fram i tiden och skulle kräva noggranna utredningar. Nu är verkligheten en annan när Tidöregeringen skyndar fram reformen som en del av sitt åtgärdspaket mot gängkriminaliteten.

Från den 3 juli skulle exempelvis den 14-årige pojken som förra året sköt ihjäl en man i 30-årsåldern vid en lekplats i Norrköping kunna placeras här. Pojken, som efter mordet gick till McDonald’s, förklarade i förhör att han bara tänkte på de utlovade 260 000 kronorna.

– Det var coolt att ha pengar, att vara rik och få respekt, sade han till polisen.

Polisen har varnat för att en sänkt straffbarhetsålder kan leda till att kriminella nätverk börjar rekrytera ännu yngre barn som skyttar, något som även kriminologiprofessor Leif GW Persson fruktar.

Mwepu delar oron: – Tyvärr kan det vara så.

Både Advokatsamfundet, BRIS, Rädda Barnen och Kriminalvården har protesterat mot förslaget. Mwepu, som sitter i Rädda Barnens styrelse, hänvisar till FN:s rekommendation om alternativa påföljder för barn under 18.

– Jag förstår inte: Vad är remissrundorna till för om de ändå inte lyssnas på? frågar han retoriskt.

Jacques Mwepu kom till Sverige från Kongo 1990 som flykting undan diktatorn Mobutus förtryck. Efter en första vinter i Hallstahammar fick han sommarjobb på Tillbergaanstalten, vilket blev början på hans karriär inom Kriminalvården. Trots att han utsattes för rasism valde han att tro på systemet.

– Kriminalvården är den myndighet som jag har integrerats genom, berättar han.

Idag bor han i Västerås med sin fru Gisèle. Sonen Jean-Luc arbetar i filmbranschen och dottern Desirée följer i pappas fotspår genom juridikstudier.

Under de senaste åren har Kumlaanstalten tvingats öka antalet intagna med hela 40 procent, från 432 till 757. För att göra plats för barnavdelningen har en avdelning för 64 vuxna tömts och omvandlats för att rymma 32 barn. Till skillnad från vuxna intagna, som nu delar cell, kommer varje barn få eget rum.

– Mina vänner frågar: Hur ska du hantera den här situationen samtidigt som du värnar om barnens rättigheter? Då säger jag att det är väl tur att det är jag som kommer att ta emot barnen, säger Mwepu.

Han har sett vad alternativet innebär. SIS-hemmen, där unga lagöverträdare hittills placerats, har misslyckats med att hindra rymningar och fortsatt kriminell aktivitet. Nio av tio ungdomar som lämnat SIS-hem har återfallit i brott.

– Det har inte funnits tillräckligt tydliga ramar och säkerhetsåtgärder, och gränslöshet är inte bra för de här ungdomarna, konstaterar Mwepu.

På Kumla kommer barnen vara inlåsta elva timmar per dygn. De får inte använda mobiltelefoner, vilket ska förhindra fortsatt kontakt med kriminella nätverk. Tre anställda kommer finnas för varje barn, och en särskild rektor planerar skolverksamheten med behöriga lärare och specialpedagoger.

Barnen kommer aldrig träffa vuxna interner och all verksamhet, inklusive lektioner, sker under strikt kamerabevakning.

Trots sin kritik mot reformen har Mwepu valt att stanna på sin post.

– Att sluta vore det dummaste jag kunde göra. Jag kan inte lämna barnen som kommer till Kumla. Jag är rätt person att behandla dem, att fatta beslut om dem. Jag ska bevaka deras rättigheter, säger han.

Hans optimism kring möjligheten att påverka barnen är påfallande.

– De är fortfarande barn, och eftersom de är så lättpåverkade så har även vi chans att lyckas med vårt påverkansarbete. Vi kommer att lyckas. Jag kan inte hamna i resignation. Det vore farligt för de här barnen.

Den sänkta straffbarhetsåldern för grova brott är planerad att gälla i fem år, varefter ett nytt riksdagsbeslut krävs för fortsättning. Sverige blir därmed ett undantag i Norden, där 15 års straffmyndighetsålder annars är standard. Danmark prövade tidigare en sänkning till 14 år men återgick till 15 efter ökad återfallsfrekvens.

Kritiker som Peter Andersson, lektor i socialt arbete och tidigare SIS-hemschef, kallar reformen ”det mest långtgående kriminalpolitiska skiftet i svensk historia” och påpekar att forskning visar att inlåsning av unga kan befästa kriminella banor.

Men Jacques Mwepu har bestämt sig – hans uppdrag är nu att göra det bästa av situationen för de barn som kommer att placeras bakom Kumlas murar.