Det borgerliga klimatansvaret – ett ideologiskt dilemma

När Ulf Kristersson för några år sedan citerade Widar Andersson, skribent och tidigare S-politiker, lyfte han fram tre principer: ”Bry dig, bilda dig och betala för dig.” Orden understryker ett personligt ansvar – inte bara för sig själv utan även för sin omgivning och det gemensamma samhället.

Detta budskap är knappast kontroversiellt och har länge varit en hörnsten i borgerlig politik. Traditionellt har högern förespråkat ansvar och principen att var och en ska stå för sina kostnader. Den som förstör eller försöker smita från notan har sällan mötts med förståelse från borgerligt håll.

Men när det kommer till växthusgasutsläpp har högern intagit en anmärkningsvärt annorlunda hållning. Här tycks ansvarsprincipen ha övergivits till förmån för vad som närmast kan beskrivas som en rättighet att släppa ut koldioxid utan att behöva betala de verkliga kostnaderna för det. Detta trots att varje ton koldioxid orsakar både ekonomiska och miljömässiga skador som drabbar andra.

Denna inställning är inte bara respektlös mot de som redan drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Den står också i stark kontrast till borgerlighetens traditionella ideologiska grund, något som Olle Torpman tydligt visar i sin bok ”En grön höger”, utgiven på Timbro förlag tidigare i år.

Särskilt liberal ideologi, med sitt fokus på frihet som endast begränsas där den inkräktar på andras frihet, borde logiskt sett omfatta klimatansvar. Klimatförändringarna inskränker utan tvekan andras frihet och kan på sikt rubba hela vårt levnadssätt. Liberaler har vanligtvis inga principiella invändningar mot att en vara som orsakar samhällskostnader beskattas så att konsumenten, inte någon annan, betalar det verkliga priset.

Men den borgerliga retoriken och politiken kring klimatet följer sällan dessa principer. Det finns flera tänkbara förklaringar. En är att miljörörelsen historiskt ofta förknippats med vänstern, vilket lett till att klimatpolitik klassats som en vänsterfråga oavsett det faktiska innehållet. En annan förklaring är att högern, delvis på grund av denna positionering, haft svårt att stå emot när populistiska krafter börjat motarbeta klimatomställningen.

Det är hög tid för borgerligheten att ompröva sin hållning i klimatfrågan. Att införa en koldioxidskatt som motsvarar de faktiska kostnaderna handlar inte om vänsterpolitik – det handlar om att tillämpa principen att förorenaren betalar. Att sluta subventionera fossila bränslen, införa skattelättnader för klimatsmarta alternativ eller till och med införa förbud mot aktiviteter som allvarligt skadar tredje part är inte heller något som borde vara främmande för borgerlig politik.

Dessa åtgärder står tvärtom i samklang med Kristerssons uppmaningar om att bry sig och betala för sig. För den del av högern som ännu inte intagit en konstruktiv roll i den gröna omställningen borde det vara självklart att också följa den tredje uppmaningen: bilda sig.

Att värna miljön och ta ansvar för klimatet borde inte vara en fråga om höger eller vänster. Det är i grunden en fråga om respekt för andra människor och framtida generationer – något som borde vara självklart oavsett politisk hemvist. I slutändan handlar det om att stå upp för de grundläggande värderingar som länge varit centrala för borgerlig politik: ansvar, hänsyn och att var och en ska bära sina egna kostnader.

Dela.

9 kommentarer

  1. Förvånande att ingen nationalistisk grupp har tagit upp detta på sina akutprogram. Väntar på Folkhemmet att agera.

  2. Det här är en intressant genomlysning av moderaternas klimatpolitiska glidning. Hur tror ni att partiet kommer att reagera?

Leave A Reply

Exit mobile version