Max Hjelm: Jimmie Åkesson höjer insatserna – det är dags att lämna spelet

I mer än ett decennium har Sverigedemokraterna visat sin vilja att ta strid. När Jimmie Åkesson för drygt tio år sedan uttryckte ”Give them hell” och fällde den dåvarande regeringens budget signalerade han tydligt partiets position som en maktfaktor att räkna med i svensk politik.

Inför valet 2022 fanns det väljare i det liberala och borgerliga blocket som röstade på en högerregering i tron att Sverigedemokraterna skulle kunna hållas i schack. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna hade ju lovat att samarbeta endast i frågor där partierna var överens.

Men när Tidöavtalet presenterades blev många inom regeringspartierna, särskilt inom Liberalerna, överraskade. De vallöften som partiledarna hade gett verkade bortglömda. Uppgörelsen handlade inte längre om gemensamma intressen utan om betydande eftergifter till Sverigedemokraternas krav.

Skälet till detta maktförhållande är uppenbart: Trots att SD formellt står utanför regeringen är det allmänt känt att partiet innehar den reella makten. Inget annat parti har så tydligt och konsekvent visat sig redo att driva fram ett extraval om de inte får sin vilja igenom. De tre regeringspartierna accepterar denna situation eftersom de har övertygat sig själva om att de saknar alternativ.

Inför höstens riksdagsval har Åkesson ytterligare skärpt både sin politiska linje och sin retorik. SD är tydliga med sina ambitioner, och historien visar att partiet – till skillnad från regeringspartierna – står fast vid sina krav. Om vissa väljare 2022 trodde att M, KD och L skulle upprätthålla gränser mot SD:s politik, har utvecklingen visat att sådana gränser knappt existerar.

”Jag tycker att även våra förfäder har rätt till en röst i dag,” sade Åkesson nyligen i en intervju med DN. Uttalandet signalerar tydligt att Sverige för honom handlar om etnicitet snarare än värderingar – en direkt motsättning till den hållning som Liberalernas ledare Simona Mohamsson har förespråkat. Minskad invandring framstår nu som bara första steget i ett större paradigmskifte som Åkesson eftersträvat under sina 30 år som politiker – att ”bevara Sverige svenskt”.

Den som nu stödjer Tidöprojektet röstar indirekt för Åkessons syn på nationen som ett samhälle byggt på ”blod och jord”. Detta inkluderar krav på att redan beviljade permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka och att omfattande angiverilagstiftning ska införas.

Liberalernas krav på att hålla SD utanför regeringen bemöts av statsminister Ulf Kristersson med en ”nypa salt”, medan SD:s egna anspråk på ministerposter, eller till och med statsministerposten, blir allt svårare att avfärda.

En röst på M, KD eller L innebär därmed även ett indirekt stöd för vad SD planerar att göra med eventuella framtida regeringsposter. Åkesson har uttryckt önskemål om att regeringen – snarare än myndigheter – ska kunna besluta om utvisningar av enskilda individer, vilket skulle innebära ett direkt ministerstyre. Detta representerar en fundamental förändring av svensk demokratisk tradition.

Trots pågående rysk aggression i vårt närområde låter SD Emilie Pilthammar, som har spridit narrativ som liknar Kremls, stå kvar som toppkandidat. Lägg därtill återkommande kopplingar till kriminella MC-gäng inom partiet, något som även uppmärksammades i samband med Jimmie Åkessons bröllopsfest. Varken M eller KD har tydligt tagit avstånd från möjligheten att denna typ av riskfyllda element skulle kunna få inflytande över regeringen.

För många mittenväljare framstår alternativen inför höstens val som problematiska. Vad nästa regeringsbildning leder till är naturligtvis omöjligt att förutse med säkerhet.

Det som däremot står klart är att Sverigedemokraterna kan förväntas fortsätta stå fast vid sina krav. Högerpartierna skulle potentiellt kunna minska Åkessons inflytande genom att öppna för förhandlingar mot mitten, men hittills har de visat ovilja att ta detta steg.