Max Hjelm: Varför utvisar Sverige väletablerade ungdomar?

I den politiska debatten om asylsökandes rättigheter växer kritiken mot vad som kommit att kallas ”tonårsdeportationer”. Fenomenet, som drabbar ungdomar när de fyller 18 år, har uppmärksammats i flera svenska medier under de senaste månaderna.

Ett av de mest omtalade fallen gäller Jomana, en gymnasieelev som drömmer om att bli socionom. Hon har bott i Sverige sedan fyraårsåldern och har hela sin familj här. Men när hon nyligen fyllde 18 år meddelade Migrationsverket att hon ska utvisas till Egypten – ett land hon knappt har någon anknytning till. Risken finns att hon inte ens hinner ta studenten innan utvisningsbeslutet verkställs.

Liknande öde drabbar volleybollspelaren Nadja, som studerar till sjuksköterska – ett yrke där det råder stor brist i Sverige. Hon kom hit som 13-åring men utvisades efter att ha blivit myndig. Nadja har tillfälligt kunnat återvända till Sverige på ett studentvisum, men hennes långsiktiga framtid är högst osäker.

Ett tredje uppmärksammat fall är 21-åriga Ayla som fått utvisningsbeslut till Iran, trots att hennes yngre syskon och mamma beviljats permanent uppehållstillstånd. I Sverige har hon etablerat sig med utbildning och arbete som LSS-skötare. Hennes utvisning är för närvarande pausad eftersom Migrationsverket tillfälligt stoppat utvisningar till Iran på grund av det politiska läget, men detta ger henne endast en tillfällig respit.

Dessa tre unga kvinnor representerar bara en bråkdel av alla drabbade. Ruiqi, Mariam, Shahrdad och Bader är andra namn som figurerat i debatten. Det gemensamma för fallen är att trots att en förälder fått uppehållstillstånd i Sverige – genom asyl, arbete eller äktenskap – förlorar deras barn rätten att stanna när de blir myndiga.

Fenomenet skapar en paradoxal situation i svensk migrationspolitik. Samtidigt som regeringen aktivt försöker attrahera utländsk spetskompetens, riskerar barnen till just dessa arbetskraftsinvandrare att utvisas när de fyller 18 år. Kritiker menar att detta sänder motstridiga signaler och undergräver Sveriges attraktionskraft för internationell kompetens.

Regelverket som möjliggör dessa utvisningar är resultatet av en serie politiska beslut under de senaste åren. Införandet av tillfälliga uppehållstillstånd 2016 var ett första steg. Ytterligare en förändring skedde 2023 när en viktig ventil i lagstiftningen togs bort – möjligheten att bevilja uppehållstillstånd vid ”särskilt ömmande omständigheter”.

Frågan har börjat få politiska konsekvenser. Kristdemokraterna har uttryckt vilja att se över migrationspolitiken i fall där människor ”kommer i kläm”. Liberalernas medlemmar har beslutat att partiet ska arbeta för fler permanenta uppehållstillstånd, och partiledaren Johanna Mohamsson har talat om behovet av att justera lagstiftningen.

Kritiker av den nuvarande ordningen menar att Sverige i sin strävan efter en striktare migrationspolitik har skapat ett system som slår blint och drabbar fel personer. De unga som nu utvisas är ofta välintegrerade, talar svenska, har hela sin sociala kontext här och skulle i många fall kunna bidra till samhället genom arbete inom bristyrken.

Debatten belyser en grundläggande spänning i svensk migrationspolitik: balansen mellan kontroll och humanitet. Medan förespråkare för striktare regler menar att undantag kan underminera systemets trovärdighet, argumenterar kritiker att rigida regler som inte tar hänsyn till individuella omständigheter leder till orimliga konsekvenser.

För de drabbade ungdomarna innebär situationen en enorm stress. Att efter många år i Sverige plötsligt stå inför hotet om utvisning till ett land man knappt känner skapar inte bara personliga tragedier utan väcker också frågor om proportionalitet och rimlighet i migrationspolitiken.

Medan den politiska debatten fortsätter lever ungdomarna i en limbo-tillvaro där deras framtid hänger på beslut i myndigheter och domstolar. För många handlar det inte bara om var de ska bo, utan om hela deras identitet och tillhörighet.