Statsvetare: Små eller obefintliga chanser att peta Mohamsson

Internt motstånd växer mot Mohamssons SD-uppgörelse

Sedan Simona Mohamsson i fredags presenterade sin överenskommelse med Sverigedemokraterna har betydande delar av Liberalerna uttryckt starkt missnöje. Partistyrelsen har med knapp majoritet, 13 röster mot 8, godkänt förslaget att tillåta SD-ministrar i en regeringsbildning. Nästa vecka väntar ett avgörande landsmöte där partiets gräsrötter ska ta ställning i frågan.

Inför det kritiska mötet pågår nu intensiva mobiliseringar från motståndarsidan. Ambitionen är att utmana Mohamsson och den nya linjen gentemot Sverigedemokraterna. Politiskt sakkunniga bedömer dock att uppgiften blir utmanande.

”Om man ser realistiskt på situationen är det så gott som uteslutet att det blir något annat än en uppslutning bakom Mohamsson,” säger statsvetaren Marie Demker när hon analyserar den kommande omröstningen.

Flera namn cirkulerar som potentiella motkandidater till partiledaren. Partiets ekonomisk-politiska talesperson Cecilia Rönn omnämns flitigt som en möjlig utmanare. Andra framträdande namn i diskussionen är Stockholmspolitikern Jan Jönsson och regionrådet Malin Sjöberg-Högrell, som båda representerar en mer traditionell liberal linje.

Med endast ett halvår kvar till riksdagsvalet är tidsaspekten kritisk, framhåller Sören Holmberg, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. ”Om en ny partiledare ska kunna få någon effekt nu måste personen vara någorlunda känd bland väljarna. Samtidigt har Mohamsson haft anmärkningsvärt svaga förtroendesiffror. Hon har inte framstått som en stark röstmagnet, varken inom partiet eller bland väljarna i stort,” förklarar han.

Både Holmberg och Demker uttrycker tvivel kring Liberalernas möjligheter att attrahera stödröster i det nuvarande politiska landskapet. Partiets nya strategiska vägval skapar ett komplicerat läge inför valet.

”För att Liberalerna både ska klara fyraprocentsspärren och samtidigt bidra till att Tidöpartierna minskar avståndet till oppositionen måste de locka väljare från vänsterblocket. När man då gör vad som kan uppfattas som en tydlig högersväng blir det svårt att se hur man ska kunna vinna röster från den sidan,” resonerar Holmberg.

Även möjligheten till stödröster från de övriga partierna på högerkanten bedöms som begränsad. Demker pekar på flera faktorer som försvårar: ”Sverigedemokraterna står inför möjligheten att för första gången ingå i regeringen och kommer naturligt att vilja maximera sitt inflytande. Moderaterna vill inte riskera att bli mindre än Sverigedemokraterna, och Kristdemokraterna balanserar själva kring fyraprocentsspärren och kommer att vara beroende av taktikröster även detta val.”

Trots att motståndarnas chanser att vinna omröstningen bedöms som små, menar Demker att det finns ett symboliskt värde i att lyfta fram en motkandidat. Eftersom många av de mest profilstarka SD-kritikerna redan har lämnat partiet under tidigare skeden, är sannolikheten låg att nejsidan kan samla tillräckligt med stöd.

”Det handlar om att tydligt manifestera både internt och för väljarkåren att man inte böjer sig för den nya linjen,” förklarar Demker och tillägger: ”Det är en grupp som har visat stark lojalitet mot partiet och som nu känner behov av att visa för sig själva och omvärlden att det finns ett alternativ – även om de sannolikt kommer att förlora den kommande omröstningen.”

Det politiska dramat inom Liberalerna utspelar sig under en kritisk period när partiets existens i riksdagen står på spel. Enligt de senaste opinionsmätningarna balanserar partiet farligt nära fyraprocentsspärren, vilket gör den interna konflikten särskilt riskfylld. Samtidigt har den svenska politiska kartan omformats dramatiskt under de senaste åren, där tidigare tydliga blockgränser har luckrats upp och nya samarbetsmönster etablerats.