Susanne Nyström: Regeringen har lärt sig en sak av pandemin

Kommuner får äntligen anställa läkare i äldreomsorgen efter långdragen process

Efter sex års väntan har regeringen tagit ett avgörande beslut som kan förändra svensk äldreomsorg i grunden. Genom en ny lagrådsremiss kommer kommuner från och med den 1 augusti att kunna anställa läkare i sin hälso- och sjukvård – ett förbud som avskaffas efter årtionden av kritik.

Bristen på medicinsk kompetens inom äldreomsorgen har länge varit ett välkänt problem bland insatta, men det var coronapandemin som verkligen blottlade de allvarliga bristerna i systemet. När covid-19 började spridas över landet blev konsekvenserna av den låga medicinska kompetensen inom äldreomsorgen smärtsamt tydliga.

Redan under pandemins första år rekommenderade både Folkhälsomyndigheten och Coronakommissionen att det så kallade läkarförbudet skulle hävas. Kommissionen var särskilt kritisk och påpekade att förbudet gjorde det svårt för läkare att leda arbetet med att utveckla medicinska rutiner och insatser på äldreboenden.

Att förändra regelverket har dock varit en exceptionellt långsam process. Faktum är att kritiken mot förbudet fanns långt innan pandemin. Redan 2015 argumenterade Göran Stiernstedt, som då var nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården, för att avskaffa förbudet. Han beskrev det som ”en fullständigt ologisk regel när allt mer sjukvård bedrivs i samverkan mellan kommuner och landsting”.

Under åren efter pandemin har problematiken fortsatt. Rapporter har visat att många äldre inte fick tillgång till livsviktiga covid-19-läkemedel eftersom dessa kräver läkarbedömning – något som inte alltid fanns tillgängligt inom den kommunala äldreomsorgen.

Det nuvarande systemet har placerat några av samhällets mest sårbara individer i en ytterst problematisk situation. Regionerna har inte fullt ut levt upp till sitt ansvar att tillhandahålla läkarstöd, vilket kommunerna varit väl medvetna om. Samtidigt har kommunerna inte själva kunnat kompensera för denna brist genom att anställa egen läkarkompetens – trots upprepade varningssignaler.

Regeringens beslut beskrivs på dess officiella hemsida som ett sätt att ge kommunerna ”ytterligare verktyg för att möta patienters behov och hantera situationer där medicinska insatser snabbt behövs”. Förändringen väntas stärka tryggheten för de äldre som är beroende av kommunal vård.

Beslutet väcker dock frågan om varför det har tagit så lång tid att genomföra en förändring som experter och myndigheter har efterfrågat i många år. Under tiden har den medicinska kompetensbristen fortsatt att kosta liv inom äldreomsorgen.

Förutsatt att allt går enligt plan kommer lagändringen att börja gälla från den 1 augusti, vilket ger kommunerna möjlighet att förstärka sin medicinska kompetens. Detta representerar ett betydelsefullt steg mot en mer sammanhållen vård för äldre, där kompetensglappet mellan regional och kommunal vård kan minska.

För många inom sektorn kommer förändringen dock för sent. De brister som pandemin exponerade har funnits under lång tid, och den långsamma handläggningen av frågan har gett upphov till frustration bland såväl vårdpersonal som äldreomsorgens brukare och deras anhöriga.

Lagändringen markerar slutet på ett system som placerat många av landets mest utsatta patienter i en situation där nödvändig medicinsk kompetens saknats. Nu återstår att se hur snabbt kommunerna kan implementera förändringen och vilken reell skillnad den kommer att göra för kvaliteten i svensk äldreomsorg.