Tomas Ramberg: Bortom valet hotar ett svart hål

Det är begripligt att Liberalerna står inför en djup kris. Partiet balanserar på riksdagsspärren på ett sätt som inte skådats på trettio år, och hundratals förtroendevalda riskerar att förlora sina poster efter nästa val. Den politiska framtiden ser oviss ut för många liberaler runt om i landet.

Tidösamarbetet har visat sig vara en dålig investering för partiet. Trots att partiledaren Simona Mohamsson framhåller ”historiska liberala reformer” har väljarna inte imponereras. Den starka kritiken mot Sverigedemokraterna som präglade partiets retorik före 2018 har bytts mot ett aktivt samarbete – ett ideologiskt skifte som väljarna straffat i opinionsundersökningarna.

Liberalernas politiska vingel har varit närmast förvirrande att följa. Under valet 2018 var partiets främsta mål att stoppa Sverigedemokraterna från att få inflytande. Med dåvarande partiledaren Jan Björklund i spetsen målades SD upp som ett hot mot den liberala demokratin, jämförbart med 1930-talets antidemokratiska strömningar. Budskapet gav en marginell framgång med 5,5 procent av rösterna.

Efter valet skedde dock en dramatisk förändring. Nyamko Sabunis korta period som partiledare resulterade i att partiet helt bytte ståndpunkt i den avgörande frågan. Plötsligt var den främsta uppgiften inte längre att bekämpa SD utan att göra Ulf Kristersson (M) till statsminister.

Partiledningen menar att denna omsvängning räddade partiet kvar i riksdagen 2022, trots att stödet minskade till 4,6 procent. Lättnaden över att klara spärren har tolkats som ett bevis på att samarbetet med Moderaterna är nyckeln till partiets överlevnad, genom att locka moderata stödröster.

Processen var dock långt ifrån smärtfri. Den interna splittringen tvingade Sabuni-falangen att acceptera ”röda linjer” för att få med sig partiets majoritet. Sverigedemokraterna skulle hållas utanför både regeringen och det organiserade budgetsamarbetet.

Dessa gränser överskreds markant i Tidöavtalet. SD fick inte bara ett omfattande budgetsamarbete utan också det mest detaljerade samarbetsavtalet något parti någonsin haft med en regering, inklusive SD-representanter i regeringskansliet.

Anmärkningsvärt är att partiets interna granskningsutskott senare konstaterade att dåvarande partiledaren Johan Pehrson inte ens informerade sin egen partistyrelse innan han undertecknade Tidöavtalet. När partiledarna – inklusive Pehrson och SD-ledaren Jimmie Åkesson – presenterade överenskommelsen hade flera av Liberalernas styrelseledamöter fortfarande inte hunnit läsa hela texten.

Partiers trovärdighet bygger mer på handlingar än på ord. Med tanke på Liberalernas agerande de senaste åren är det inte förvånande att både väljare och andra partier är skeptiska till den nya partiledningens utfästelser i regeringsfrågan. Vem kan säga var Liberalerna kommer att landa härnäst? Vem vet ens vem som kommer att leda partiet när de avgörande besluten ska fattas?

Simona Mohamssons kritik mot Sverigedemokraterna har tonats ned betydligt. Det som tidigare beskrevs som ett fundamentalt hot mot demokratin handlar nu främst om att SD ”inte beter sig” – en fråga om politiskt uppförande snarare än ideologiska skillnader.

Det senaste beskedet från Liberalerna är att partiet ”inte kommer att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna.” Om detta står fast kan det omöjliggöra en ny högerregering efter nästa val.

Mohamssons linje riskerar – om väljarna tror på den – att skrämma bort de moderata stödröster som partiet är beroende av. När valet närmar sig kan Mohamsson hamna i en obekväm situation där högerpartierna aktivt uppmanar väljare att undvika att rösta på Liberalerna.

Statsminister Ulf Kristersson framhåller ofta sitt regeringsalternativ som enat och handlingskraftigt, i kontrast till oppositionens splittring. Den bilden har nu fått sig en allvarlig törn genom Liberalernas senaste utspel.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson kommer sannolikt att utnyttja varje tillfälle att påminna väljarna om denna splittring inom högerblocket. I ett läge där varje procentenhet kan avgöra regeringsmakten blir Liberalernas vacklan en tydlig sårbarhet för hela den borgerliga alliansen.